Job 7
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
[Is there] not an appointed time to man upon earth? [are not] his days also like the days of a hireling?
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
As a servant earnestly desireth the shadow, and as a hireling looketh for [the reward of] his work;
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
So am I made to possess months of vanity, and wearisome nights are appointed to me.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
When I lie down, I say, When shall I arise, and the night be gone? and I am full of tossings to and fro to the dawning of the day.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
My flesh is clothed with worms and clods of dust; my skin is broken and become lothsome.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
My days are swifter than a weaver's shuttle, and are spent without hope.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
O remember that my life [is] wind: my eye will no more see good.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
The eye of him that hath seen me shall see me no [more]: thy eyes [are] upon me, and I [am] not.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
[As] the cloud is consumed and vanisheth away: so he that goeth down to the grave shall come up no [more]. (Sheol h7585)
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
He shall return no more to his house, neither shall his place know him any more.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
Therefore I will not restrain my mouth; I will speak in the anguish of my spirit; I will complain in the bitterness of my soul.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
[Am] I a sea, or a whale, that thou settest a watch over me?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
When I say, My bed shall comfort me, my couch shall ease my complaint;
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
Then thou scarest me with dreams, and terrifiest me through visions:
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
So that my soul chooseth strangling, [and] death rather than my life.
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
I lothe [it]; I would not live always: let me alone; for my days [are] vanity.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
What [is] man, that thou shouldst magnify him? and that thou shouldst set thy heart upon him?
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
And [that] thou shouldst visit him every morning, [and] try him every moment?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
How long wilt thou not depart from me, nor let me alone till I swallow my spittle?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
I have sinned; what shall I do to thee, O thou preserver of men? why hast thou set me as a mark against thee, so that I am a burden to myself?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
And why dost thou not pardon my transgression, and take away my iniquity? for now shall I sleep in the dust; and thou shalt seek me in the morning, but I [shall] not [be].
