Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

“Isn't life for human beings like serving a sentence of hard labor? Don't their days pass like those of a hired laborer?

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Like some slave longing for a bit of shade, like a hired hand anxiously waiting for pay day,

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

I've been given months of emptiness and nights of misery.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

When I go to bed I ask, ‘When shall I get up?’ But the night goes on and on, and I toss and turn until dawn.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

My body is covered with maggots and caked in dirt; my skin is cracked, with oozing sores.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

My days pass quicker than a weaver's shuttle and they come to an end without hope.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Remember that my life is just a breath; I will not see happiness again.

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Those watching me won't see me anymore; your eyes will be looking for me, but I will be gone.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

When a cloud disappears, it's gone, just as anyone who goes down to Sheol does not come back up. (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

They will never return home, and the people they knew will forget them.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

So, no, I won't hold my tongue—I will speak in the agony of my spirit; I will complain in the bitterness of my soul.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Am I the sea or a sea monster that you have to guard me?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

If I tell myself, ‘I'll feel better if I lie down in my bed,’ or ‘it will help me to lie down on my couch,’

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

then you scare me so much with dreams and terrify me with visions

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

that I would rather be strangled—I would rather die than become just a bag of bones.

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

I hate my life! I know I won't live long. Leave me alone because my life is just a breath.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Why are human beings so important to you; why are you so concerned about them

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

that you inspect them every morning and test them every moment? Won't you ever stop staring at me?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Won't you ever leave me alone long enough to catch my breath?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

What have I done wrong? What have I done to you, Watcher of Humanity? Why have you made me your target, so that I'm a burden even to myself?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

If so why don't you pardon my sins, and take away my guilt? Right now I'm going to lie down in the dust, and though you will look for me, I will be gone.”