Job 6

1 Då tog Job till orda och sade:

Ka naʻe leaange ʻa Siope, ʻo ne pehē,

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

“Taumaiā kuo fakatatau totonu ʻa ʻeku mamahi, pea ke ʻai kātoa ʻeku mamahi ki he meʻa fakatatau!

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

He ko eni, ʻe mamafa lahi ia ki he ʻoneʻone ʻoe tahi: ko ia kuo fōngia hifo ai ʻeku ngaahi lea.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

He ʻoku ʻi loto ʻiate au ʻae ngaahi ngahau ʻoe Māfimafi, ko hono kona ʻo ia ʻoku ne inumia hoku laumālie: ʻoku tuʻu tali tau pe kiate au ʻae ngaahi fakailifia ʻae ʻOtua.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

He ʻoku tangi ʻae ʻasi kai vao ʻoka maʻu ʻe ia ʻae mohuku? Pe ʻoku tangi ʻae pulu ʻi heʻene kai?

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

‌ʻE faʻa kai ʻae meʻa ifoifonoa taʻehamāsima? Pe ʻoku ai ha ifo ʻi he nāunau ʻoe foʻi manu?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

Ko e ngaahi meʻa naʻe fehiʻa hoku laumālie ke ala ki ai, ko ʻeku meʻakai mamahi ia.

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

“Taumaiā ke u lavaʻi ʻeku kole; pea tuku mai ʻe he ʻOtua ʻae meʻa ʻoku ou holi ki ai!

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

‌ʻIo, ke lelei ki he ʻOtua ke tāmateʻi au; ke ne tukuange hono nima, ʻo motuhi au!

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

Pehē te u toki maʻu ai ʻae fiemālie; ʻio, te u tali mālohi au ki he mamahi ke ʻoua naʻa ne mamae; he naʻe ʻikai te u fufū ʻae ngaahi folofola ʻae tokotaha māʻoniʻoni.

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

He ko e hā hoku mālohi, koeʻuhi ke u ʻamanaki ʻeau; pea ko e hā hoku ngataʻanga, koeʻuhi ke u fakatolonga ai pe ʻeku moʻui?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

He ko e mālohi ʻoe ngaahi maka ʻa hoku mālohi? Pe ko e palasa ʻa hoku kakano?

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

‌ʻIkai ʻoku ʻiate au haku tokoni? Pea kuo kapusi ʻaupito ʻae poto ʻiate au?

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

“ʻOka mamahi ha taha [ʻoku ngali ]ke ʻofa kiate ia ʻa hono kāinga; ka ʻoku ne liʻaki ʻe ia ʻae manavahē ki he Māfimafi.

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

Kuo fai kākā ʻa hoku kāinga ʻo hangē ko ha vaitafe, pea hangē ko e ʻoho ʻoe vai ʻoku nau mole atu;

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

He ʻoku ʻuliʻuli ia koeʻuhi ko e ʻaisi, ʻaia ʻoku lilo ʻi ai ʻae ʻuha hinehina:

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

‌ʻOka māmāfana ia, ʻoku nau mole: pea ʻoka ʻaʻafu, ʻoku ʻauha leva ia mei hono potu.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

Ko e ngaahi hala ʻo honau tafeʻanga kuo fakakehe; ʻoku fakaʻaʻau ʻo ʻikai, pea mole.

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

Naʻe kumi lahi ʻe he kakai ʻo Tima, ko e kau fononga ʻo Sipa naʻa nau tatali ki ai.

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

Naʻa nau puputuʻu koeʻuhi naʻa nau ʻamanaki; naʻa nau haʻu ki ai, pea mā.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

He ko e meʻa noa pe foki ʻakimoutolu; ʻoku mou mamata ki hoku lī ki lalo, pea ʻoku mou ilifia.

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

He ne u pehē, ‘Tokoni mai?’ Pe, ‘Foaki mai ha meʻa mei hoʻomou koloa?’

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

Pe, ‘Fakamoʻui au mei he nima ʻoe fili? Pe, ‘Huhuʻi au mei he nima ʻoe mālohi?’

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

“Akonakiʻi au, pea te u longo pe: pea mou fai ke u ʻilo pe kuo u hē ʻi he hā.

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

Hono ʻikai mālohi ʻae ngaahi lea totonu! Ka ʻoku valokiʻi ʻae hā ʻe hoʻomou valoki?

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

He ʻoku mou pehē ke valokiʻi ʻae ngaahi lea, mo e ngaahi tala ʻo ha taha kuo tuʻutāmaki, ʻoku hangē ha matangi?

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

‌ʻIo, ʻoku mou lemohekina ʻae tamai mate, pea mou keli ha luo ki homou kāinga.

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

Ko ia, mou fiemālie, ʻo vakai kiate au; he ʻoku ʻilongofua kiate kimoutolu ʻo kapau ʻoku ou kākā.

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

‌ʻOku ou kole, mou toe fakakaukau he ʻoku ʻi ai ʻeku māʻoniʻoni.

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

He ʻoku ai ha angahala ʻi hoku ʻelelo? ʻIkai ʻe faʻa ʻilo ʻe hoku ngutu ʻae ngaahi meʻa kovi?