Job 6

1 Då tog Job till orda och sade:

Entonces Job respondió:

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

¡Oh, si se pesara mi angustia, y se pusiera igualmente en balanza juntamente con mi ruina!

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

¡Pesarían ahora más que la arena del mar! Por eso mis palabras fueron precipitadas,

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

porque en mí están clavadas las flechas de ʼEL-Shadday. Mi espíritu sorbe su veneno, y terrores de ʼElohim me combaten.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

¿Rebuzca el asno montés junto a la hierba? ¿Muge el buey junto a su pasto?

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

¿Se comerá lo insípido sin sal? ¿Hay sabor en la clara del huevo?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

Las cosas que mi alma rehusaba tocar son ahora mi alimento nauseabundo.

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

¡Quién me diera obtener mi petición, y que ʼElohim me otorgue lo que tanto anhelo!

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

¡Que ʼElohim se digne aplastarme, que suelte su mano y acabe conmigo!

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

Eso sería mi consuelo, y aun en medio de mi dolor que no da tregua, saltaría de gozo, porque no negué las Palabras del Santo.

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

¿Cuál es mi fuerza para seguir esperando? ¿Cuál es mi propósito para que tenga aún paciencia?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

¿Es mi fortaleza como la de las piedras, o mi cuerpo es de bronce?

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

¿Puedo sostenerme sobre nada? ¿No fue todo auxilio alejado de mí?

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

Para el hombre desconsolado debe haber bondad de su amigo, a fin de que no abandone el temor a ʼEL-Shadday.

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

Mis hermanos me traicionaron como un torrente. Pasan como corrientes impetuosas

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

que van turbias a causa del deshielo, y la nieve que se deshace en ellas.

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

En el tiempo del calor se desvanecen. Al calentarse desaparecen, se extinguen de su lugar.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

Se apartan de la senda de su rumbo, van menguando y se pierden.

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

Las caravanas de Temán fijan su mirada en ellas, los viajeros de Sabá tienen su esperanza en ellas,

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

pero son avergonzados en su esperanza, pues llegan hasta ellas y quedan defraudados.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

En verdad ustedes son ahora como ellos. Ven un terror y temen.

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

¿Yo les dije: Tráiganme algo? ¿O: Paguen de su hacienda por mí?

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

¿O: Líbrenme de la mano del enemigo? ¿O: Rescátenme del poder del opresor?

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

Instrúyeme y me callaré. Hazme entender en qué erré.

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

¡Cuán dolorosas son las palabras honestas! ¿Pero qué prueba su reprensión?

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

¿Piensan ustedes censurar palabras y los dichos de un desesperado que son como el viento?

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

Ustedes aun echan suertes sobre los huérfanos y regatean con su amigo.

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

Ahora pues, dígnense mirarme y opinen si miento delante de ustedes.

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

Les ruego que desistan. Que no haya iniquidad. Sí, que mi justicia aún permanezca.

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

¿Hay iniquidad en mi lengua? ¿Mi paladar no distingue lo destructivo?