Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Respondens autem Iob, dixit:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
Utinam appenderentur peccata mea, quibus iram merui: et calamitas, quam patior, in statera.
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
Quasi arena maris hæc gravior appareret: unde et verba mea dolore sunt plena:
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Quia sagittæ Domini in me sunt, quarum indignatio ebibit spiritum meum, et terrores Domini militant contra me.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Numquid rugiet onager cum habuerit herbam? aut mugiet bos cum ante præsepe plenum steterit?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Aut poterit comedi insulsum, quod non est sale conditum? aut potest aliquis gustare, quod gustatum affert mortem?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
Quæ prius nolebat tangere anima mea, nunc præ angustia, cibi mei sunt.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Quis det ut veniat petitio mea: et quod expecto, tribuat mihi Deus?
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
Et qui cœpit, ipse me conterat: solvat manum suam, et succidat me?
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Et hæc mihi sit consolatio ut affligens me dolore, non parcat, nec contradicam sermonibus Sancti.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Quæ est enim fortitudo mea ut sustineam? aut quis finis meus, ut patienter agam?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Nec fortitudo lapidum fortitudo mea, nec caro mea ænea est.
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Ecce, non est auxilium mihi in me, et necessarii quoque mei recesserunt a me.
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Qui tollit ab amico suo misericordiam, timorem Domini derelinquit.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Fratres mei præterierunt me, sicut torrens qui raptim transit in convallibus.
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
Qui timent pruinam, irruet super eos nix.
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
Tempore, quo fuerint dissipati, peribunt: et ut incaluerit, solventur de loco suo.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Involutæ sunt semitæ gressuum eorum: ambulabunt in vacuum, et peribunt.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Considerate semitas Thema, itinera Saba, et expectate paulisper.
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
Confusi sunt, quia speravi: venerunt quoque usque ad me, et pudore cooperti sunt.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Nunc venistis: et modo videntes plagam meam timetis.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Numquid dixi: Afferte mihi, et de substantia vestra donate mihi?
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Vel, Liberate me de manu hostis, et de manu robustorum eruite me?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Docete me, et ego tacebo: et siquid forte ignoravi, instruite me.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Quare detraxistis sermonibus veritatis, cum e vobis nullus sit qui possit arguere me?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Ad increpandum tantum eloquia concinnatis, et in ventum verba profertis.
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Super pupillum irruitis, et subvertere nitimini amicum vestrum.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Verumtamen quod cœpistis explete: præbete aurem, et videte an mentiar.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Respondete obsecro absque contentione: et loquentes id quod iustum est, iudicate.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Et non invenietis in lingua mea iniquitatem, nec in faucibus meis stultitia personabit.
