Job 6

1 Då tog Job till orda och sade:

Da antwortete Hiob und sprach:

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

O daß mein Unmut und mein Unglück gegeneinander abgewogen und zugleich auf eine Waage gelegt würden!

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

Denn nun ist es schwerer als Meeressand; darum sind meine Reden so verwirrt.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

Denn die Pfeile des Allmächtigen stecken in mir, mein Geist saugt ihr Gift; die Schrecken Gottes bestürmen mich.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

Schreit auch ein Wildesel beim Gras, brüllt auch ein Ochse, wenn er Futter hat?

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

Kann man auch Fades essen ohne Salz, findet man am Eiweiß irgendwelchen Geschmack?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

Was meine Seele zu berühren verschmähte, das ist jetzt mein täglich Brot!

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

O daß doch käme, was ich wünsche, und Gott meine Hoffnung erfüllte:

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

daß es doch Gott gefiele, mich zu zermalmen, seine Hand auszustrecken und mich abzuschneiden!

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

So bliebe mir noch der Trost (worüber ich frohlocken würde im schonungslosen Schmerz), daß ich von den Worten des Heiligen nicht abgefallen bin!

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

Wie groß ist denn meine Kraft, daß ich noch ausharren, und wann kommt mein Ende, daß meine Seele sich gedulden soll?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

Ist mir denn der Steine Kraft gegeben, ist dies mein Fleisch etwa von Erz?

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

Bin ich denn nicht hilflos und des Heils beraubt?

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

Dem Verzagten soll sein Freund Mitleid erzeigen, selbst wenn er von der Furcht des Allmächtigen lassen sollte.

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

Meine Brüder trügen wie ein Wildbach, wie das Bett der Wildbäche, die überlaufen,

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

welche trübe werden vom Eis, wenn der Schnee sich darin birgt,

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

die aber versiegen zur Zeit der Sommerglut und von ihrem Ort verschwinden, wenn es heiß wird.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

Es biegen ab von ihrem Wege die Karawanen, ziehen in die Wüste und verirren sich;

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

es schauen sie die Karawanen Themas, die Reisegesellschaften Sebas hoffen auf sie.

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

Aber sie werden in ihrer Hoffnung zuschanden; wenn sie dorthin kommen, sind sie enttäuscht.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

So seid auch ihr mir jetzt geworden; ihr schauet Schreckliches und fürchtet euch davor!

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

Habe ich gesagt: «Gebet mir etwas!» oder «Bringt mir etwas von eurem Vermögen her;

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

rettet mich aus der Hand des Feindes und erlöset mich von des Tyrannen Hand?»

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

Belehret mich, so will ich schweigen,

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

weiset mir nach, wo ich gefehlt! O wie eindringlich sind die Reden der Wahrheit! Aber was bringen eure Zurechtweisungen zu-recht?

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

Gedenket ihr Worte zu bekritteln und haltet die Reden eines Verzweifelten für Wind?

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

Ja, ihr werfet das Los über eine Waise und verhandelt euren Freund!

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

Und nun seid doch so gefällig und schaut mich an, ob ich euch ins Angesicht lügen werde!

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

Kehret um, tut nicht Unrecht! Ja, kehret um! noch bin ich im Recht!

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

Ist denn Unrecht auf meiner Zunge, oder unterscheidet mein Gaumen nicht, was verderblich ist?