Job 6

1 Då tog Job till orda och sade:

Hiob antwortete und sprach:

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

Wenn man meinen Jammer wöge und mein Leiden zusammen in eine Waage legte,

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

so würde es schwerer sein denn Sand am Meer; darum ist's umsonst, was ich rede.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

Denn die Pfeile des Allmächtigen stecken in mir, derselben Grimm säuft aus meinen Geist, und die Schrecknisse Gottes sind auf mich gerichtet.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

Das Wild schreiet nicht, wenn es Gras hat; der Ochse blöket nicht, wenn er sein Futter hat.

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

Kann man auch essen, das ungesalzen ist? Oder wer mag kosten das Weiße um den Dotter?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

Was meiner Seele widerte anzurühren, das ist meine Speise vor Schmerzen.

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

O daß meine Bitte geschähe, und Gott gäbe mir, wes ich hoffe!

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

Daß Gott anfinge und zerschlüge mich und ließe seine Hand gehen und zerscheiterte mich!

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

So hätte ich noch Trost und wollte bitten in meiner Krankheit, daß er nur nicht schonete. Habe ich doch nicht verleugnet die Rede des Heiligen.

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

Was ist meine Kraft, daß ich möge beharren? und welch ist mein Ende, daß meine Seele geduldig sollte sein?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

Ist doch meine Kraft nicht steinern, so ist mein Fleisch nicht ehern.

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

Habe ich doch nirgend keine Hilfe, und mein Vermögen ist weg.

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

Wer Barmherzigkeit seinem Nächsten weigert, der verlässet des Allmächtigen Furcht.

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

Meine Brüder gehen verächtlich vor mir über, wie ein Bach, wie die Wasserströme vorüberfließen.

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

Doch, welche sich vor dem Reif scheuen, über die wird der Schnee fallen.

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

Zur Zeit, wenn sie die Hitze drücken wird, werden sie verschmachten, und wenn es heiß wird, werden sie vergehen von ihrer Stätte.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

Ihr Weg gehet beiseit aus; sie treten auf das Ungebahnte und werden umkommen.

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

Sie sehen auf die Wege Themas; auf die Pfade Reicharabias warten sie.

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

Aber sie werden zuschanden werden, wenn's am sichersten ist, und sich schämen müssen, wenn sie dahin kommen.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

Denn ihr seid nun zu mir kommen; und weil ihr Jammer sehet, fürchtet ihr euch.

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

Habe ich auch gesagt: Bringet her und von eurem Vermögen schenket mir

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

und errettet mich aus der Hand des Feindes und erlöset mich von der Hand der Tyrannen?

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

Lehret mich, ich will schweigen; und was ich nicht weiß, das unterweiset mich.

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

Warum tadelt ihr die rechte Rede? Wer ist unter euch, der sie strafen könnte?

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

Ihr erdenket Worte, daß ihr nur strafet, und daß ihr nur paustet Worte, die mich verzagt machen sollen.

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

Ihr fallet über einen armen Waisen und grabet eurem Nächsten Gruben.

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

Doch weil ihr habt angehoben, sehet auf mich, ob ich vor euch mit Lügen bestehen werde.

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

Antwortet, was recht ist; meine Antwort wird noch recht bleiben.

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

Was gilt's, ob meine Zunge unrecht habe und mein Mund Böses vorgebe?