Job 6

1 Då tog Job till orda och sade:

Job antwoordde, en sprak:

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

Ach, mocht mijn wrevel worden gewogen, Maar tegelijk met mijn leed op de weegschaal gelegd:

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

Want omdat het zwaarder is dan het zand aan de zee, Daarom gingen ook mijn woorden de perken te buiten.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

Ja, de pijlen van den Almachtige blijven in mij steken, Mijn geest zuigt er het gif van op; De verschrikkingen Gods Stellen zich tegen mij in slagorde op!

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

Balkt soms de woudezel bij het gras Of loeit het rund bij zijn kribbe?

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

Kan het laffe zonder zout worden gegeten, Of is er smaak aan het wit van een ei?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

Neen, ik weiger, het aan te raken, Ze zijn voor mij een walgelijke spijs!

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

Ach, dat mijn bede werd verhoord, En dat God mijn wens mocht vervullen;

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

Dat het God behaagde, mij te verpletteren, Zijn hand zich bewoog, om mij weg te maaien.

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

Dat zou een troost voor mij zijn, En ik danste ondanks mijn leed: "Hij spaart mij niet, Omdat ik den Heilige mijn wens niet verzweeg!".

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

Want wat is mijn kracht, dat ik nu nog zou wachten, Wat mijn uitzicht, dat ik langer zou leven?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

Is mijn kracht soms als die van een steen, Is mijn vlees soms van brons?

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

Ben ik niet geheel van redding verstoken, Is iedere hulp mij niet ontzegd?

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

Maar wie zijn vriend barmhartigheid weigert, Verzaakt de vrees voor den Almachtige!

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

Toch zijn mijn broeders als een beek onbetrouwbaar, Als een stortbeek, die wegstroomt:

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

Die bedekt zijn met ijs, Of bedolven onder sneeuw;

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

Zodra de hitte komt, drogen zij uit, Zodra het warm wordt, zijn ze verdwenen.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

Ze buigen af van de weg, die ze gaan, En verliezen zich in de woestijn;

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

De karavanen van Tema zien er naar uit, De convooien van Sjeba hebben er hun hoop op gevestigd:

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

Maar ze worden in hun verwachting beschaamd, Staan bij hun aankomst te schande.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

Zo zijt gij voor mij nu geworden: Gij aanschouwt mijn ellende, en beangst deinst gij terug!

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

Heb ik gevraagd: Geeft mij iets ten geschenke, Of staat mij van uw vermogen iets af;

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

Of redt mij uit de hand van den vijand, Bevrijdt mij uit de greep der tyrannen?

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

Neen, onderricht mij, en dan zal ik zwijgen; Laat mij inzien, waarin ik heb gedwaald!

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

Hoe zoet zijn woorden, die oprecht zijn gemeend, Maar hoe grievend de berisping van u!

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

Meent gij, mijn woorden te moeten berispen: Woorden van een wanhopige, die in de wind zijn gesproken?

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

Wilt gij het lot over een onschuldige werpen, En de staf breken over uw vriend?

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

Welnu dan, wilt mij aanhoren: Ik lieg u toch niet in het gezicht.

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

Bezint u, en laat er geen onrecht geschieden; Bezint u, mijn onschuld zal blijken!

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

Is er soms onrecht op mijn tong, Of kan mijn gehemelte de rampen niet proeven;