Job 6

1 Då tog Job till orda och sade:

Job ni a pathung teh,

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

Oe, ka kângairunae heh, yawcu dawk khing haw pawiteh, ka khang e runae naw hai, yawcu khingnae dawk phat naseh.

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

Bangkongtetpawiteh, palang teng e sadi hlak hai a ri han doeh. Hatdawkvah ka dei payon toe.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

Bangkongtetpawiteh, Athakasaipounge ni a ka e pala teh kai thung vah ao, ahnimae a sue hah ka muitha ni a nei. Cathut takinae hah ka hmalah a kamnue.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

Kahrawng e la ni hram a papnae koe a hram boimaw,

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

Atuinae kaawm hoeh e bu teh palawi laipalah ca thai han maw. Aduirakei ka pangaw e dawk atuinae bangmaw kaawm.

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

Ka hringnae ni, a tek han a ngai hoeh e, kai hanelah, panuettho e rawcanaw doeh.

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

Oe, kahei e heh ka hmawt haw pawiteh, Cathut ni ngai poung e na poe haw pawiteh.

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

Pahren lahoi Cathut ni vek na khei haw na seh, A kut na pho sin nateh vitkatip lah, na tâtueng haw naseh,

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

Hottelah nakunghai, ka lungmawngnae ka tawn rah. Patawnae ni na tha hoeh nakunghai ka lunghawi han rah. Bangkongtetpawiteh, tami kathounge lawk hah kâhrawk mahoeh.

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

Bangpatete thaonae maw ka tawn teh, ka ngaihawi han rah. Ka poutnae hah, banglamaw ao teh, ka hringnae ni a saw sak han rae te,

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

Ka thaonae heh lungsong thaonae lah maw ao. Ka takthai he rahum lah maw a tho.

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

Ka thung vah kabawmkung awmhoeh namaw, ka kuepcingnae naw pueng kai koehoi be kampuen toung nahoehmaw.

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

Bangpueng katetthai takinae a ceitakhai nakunghai, patawnae ka khang e koevah, a hui koehoi a lungmanae kamnue sak hane doeh.

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

Ka hmaunawnghanaw teh palang tui patetlah yuengyoe kampuen e doeh, dawngdengca dawk kahmat e palang tui patetlah ao awh.

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

Tui a kamkak e kecu dawkvah a tamang teh, a thungvah ka kâhrawk e tadamtui patetlah ao.

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

Abet torei teh, be kahma awh teh, a kâan torei teh amamae hmuen koehoi kahmakata awh.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

Amamae a lamthung dawk hoi a kamlang awh teh, nâ lahai cet laipalah kahmakata awh.

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

Teman miphun kahlawng kacetnaw ni a khet awh teh, Sheba kahlawng kacetnaw ni a ngaihawi awh.

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

A ngâhawi awh dawkvah, a lungpout awh. Hawvah a pha awh torei teh, a kaya awh.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

Bangkongtetpawiteh, atuvah banglahai na tho awh hoeh toe. Takikatho e na hmu awh teh, na lung a puen awh.

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

Na poe awh haw, telah ka dei boimaw, hoeh pawiteh, na hnopainaw dawk hoi, kai na ratang nahanelah poe awh ka ti boimaw,

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

Hoeh pawiteh, ka tarannaw e kut dawk hoi na rungngang awh haw, ka ti boimaw, hoeh pawiteh, kai ka hnephnap e koehoi na ratang awh ka ti boimaw.

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

Na cangkhai awh haw, duem ka o han, lawkkalan hah na panuek sak awh.

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

Lannae teh, banghloimaw a tha ao. Hateiteh, na lawknaw ni bangmaw a kamceng sak.

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

Lawk ka dei e naw heh yonpen hane maw na ngai awh. Ngaihawinae ka tawn hoeh e tami ni a dei e lawk teh, kahlî patetlah doeh ao.

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

Nangmouh niteh, naranaw hah na ka pacekpahlek awh, na huinaw hanelah tangkom na tai pouh awh.

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

Hatdawkvah, pahren lahoi khen awh haw, bangkongtetpawiteh, nangmae hmalah ka lai kathout mahoeh.

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

Ban awh nateh, lanhoehnae hah awm sak awh hanh, atu totouh ka kangdout e ka lannae heh tawm awh.

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

Ka lai dawk lanhoehnae ao maw, katui hoi katui hoeh e na kapekkaboe thai awh hoeh maw.