Job 6

1 Då tog Job till orda och sade:

To naah Job mah,

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

Palung ka sethaih hoi raihaih loe tah thai mak ai,

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

tuipui ih savuet pongah doeh azit kue, to pongah ni kamthlai hmoek ah lok ka paeh moeng.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

Thacak Sithaw ih palaanawk mah kai to cop moe, ka pakhra mah kasoe tui to naek; zitthok Sithaw thacakhaih loe ka hmaa ah oh.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

Qam caak naah taw ih laa hrang hang maw? Caak han phroh oh naah maitawtae ambuu maw?

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

Kakhraem ai caaknaek paloi ai ah caak thai maw? To tih ai boeh loe aadui tui kanglung pongah khraemhaih oh maw?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

Ka pakhra mah to baktih caaknaek sui hanah koeh ai; to baktih caaknaek loe palungsethaih caaknaek ah oh.

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

Aw ka hnik ih hmuen to hak nasoe, ka koeh ih hmuen to Sithaw mah na paek nasoe!

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

Sithaw mah kai hae paro nasoe, tiah koehhaih ka tawnh; a ban phok nasoe loe, na takroek pat halat nasoe!

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

To tiah ni monghaih ka tawn tih, ue, palungsethaih ka pauep han, kai hae na tahmen hmah nasoe; Ciimcai Sithaw ih loknawk to ka aek ai.

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

Thacakhaih ka tawn ai boeh, timaw ka oep khing han vop? Saning kasawk ah ka hing cadoeh tih oephaih maw oh vop?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

Ka thacakhaih loe thlung thacakhaih ah maw oh? To tih ai boeh loe kai ih angan loe sumkamling ngan maw?

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

Kai loe kaimah hoi kaimah kang bomh thai ai, ka palunghahaih doeh boeng boeh.

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

Patangkhang kami loe angmah ih ampui mah tahmenhaih amtuengsak han oh; toe anih mah tahmen ai nahaeloe, anih loe Lensawk Sithaw zithaih tawn ai kami ah ni oh.

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

Kam nawkamyanawk loe kalen moe, kakang let vacong tui baktiah aling thaih kami ah oh o;

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

to tui loe kamkhawk tui, amtueng ai ah kamzawt dantui mah lensak:

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

toe to tui loe nipui tue ah kang moe, ni kabae mah amzawtsak boih.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

To vacongnawk loe angmacae longhaih loklam to anghmang o, loklam ai ah a long o moe, anghmat angtaa o.

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

Tema ih kaminawk mah tui to pakrong o, Sheba prae hoi kholong caeh kaminawk mah tui to oephaih hoiah zing o.

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

Nihcae oephaih tawnh o, toe palungboeng o ving; to ah phak o naah, palungboeng o.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

To baktih toengah nangcae doeh azom pui ni, tiah amtueng boeh; ka tongh ih raihaih na hnuk o naah, na zit o boeh.

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

Kai khaeah bokhaih tangqum to sin oh, to tih ai boeh loe na tawnh o ih hmuenmae thung hoiah tangqum na paek oh,

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

misa ban thung hoiah na pahlong oh loe, thacak kami ban thung hoiah na krang oh, tiah ka thuih vai maw?

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

Ka sak pazaehaih na patuek oh, kang hngaiduem han.

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

Toenghaih lok loe thacak! Toe kasae nang aek o ih lok mah timaw angcoengsak?

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

Ka thuih ih loknawk kasaethuih hanah na poek o maw, oephaih tawn ai kami mah thuih ih lok loe takhi baktih maw na poek o?

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

Ue, ampa tawn ai kaminawk to na pacaekthlaek o moe, nam puinawk hanah quum na qaih pae o.

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

To pongah na khen oh; nangcae hmaa ah lok kam lai mak ai.

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

Khopoek o let rae ah, zaehaih net o hmah; ue, khopoek o let raeh; kai loe toenghaih hoiah ni tok ka sak.

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

Ka palai ah sethaih akap maw? Kai loe kasae kahoih pathlaeng thai ai kami ah maw ka oh?