Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Potem je Elifáz Temánec odgovoril in rekel:

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

» Če se poskušamo posvetovati s teboj, ali boš užaloščen? Toda kdo se lahko vzdrži pred govorjenjem?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Glej, mnoge si poučeval in okrepil si šibke roke.

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Tvoje besede so podpirale tistega, ki je padal in krepil si slabotna kolena.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Toda sedaj je to prišlo nadte in ti slabiš; dotika se te in si zaskrbljen.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Mar ni to tvoj strah, tvoje zaupanje, tvoje upanje in poštenost tvojih poti?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Spomni se, prosim te, kdo se je kdajkoli pogubil, pa je bil nedolžen? Ali kje so bili pravični odsekani?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Celo kakor sem jaz videl, tisti, ki orjejo krivičnost in sejejo zlobnost, isto [tudi] požanjejo.

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Z Božjim udarcem umrejo in z dihom njegovih nosnic so použiti.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

Rjovenje leva, glas krutega leva in zobje mladih levov so zlomljeni.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Star lev gine zaradi pomanjkanja plena, mladiči arogantnega leva pa so razkropljeni naokoli.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

Torej stvar je bila na skrivnem privedena k meni in moje uho je nekaj tega sprejelo.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

V mislih od nočnih videnj, ko na človeka pade globoko spanje,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

je strah prišel nadme in trepetanje, kar je vsem mojim kostem povzročilo, da so se tresle.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

Potem je duh zdrsnil mimo mojega obraza, dlake mojega mesa so se naježile.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

Ta je mirno stal, toda nisem mogel razločiti njegove oblike. Podoba je bila pred mojimi očmi, tam je bila tišina in zaslišal sem glas, rekoč:

17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

›Ali bo smrten človek pravičnejši kakor Bog? Ali bo človek čistejši kakor njegov stvarnik?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Glej, nobenega zaupanja ne polaga v svoje služabnike in njegovi angeli so zadolženi z neumnostjo.

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

Kako veliko manj v tiste, ki prebivajo v ilnatih hišah, katerih temelj je prah, ki so zdrobljene pred moljem?

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Uničeni so od jutra do večera, pogubljajo se na veke, ne da bi se kdorkoli oziral na to.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."

Mar ni njihova odličnost, ki je v njih, odšla proč? Umirajo, celo brez modrosti.‹«