Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Mgbe ahụ, Elifaz onye obodo Teman zara Job sị:

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

“Iwe ọ ga-ewe gị ma ọ bụrụ na mmadụ agwa gị okwu? Onye kwanụ nwere ike ịnọ nʼebe a hapụ ikwu okwu?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Lee ka i siri nye ọtụtụ mmadụ ndụmọdụ, na ka i si mee ka ndị na-ada mba nwee ume.

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Okwu ọnụ gị abụrụla ihe ịgbaume nye ọtụtụ mmadụ, ị bụrụla ịgbaume nye ndị ikpere ha na-ama jijiji.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Ma leenụ ugbu a, nsogbu abịakwasịla gị, ị bụrụla onye na-ada mba; nsogbu etiela gị aka, i na-ama jijiji.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Egwu ị na-atụ Chineke ọ gaghị abụ ihe ịgbaume nye gị, izi ezi nke ndụ gị abụrụkwa olileanya gị?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

“Chee echiche ugbu a! Onye, bụ onye aka ya dị ọcha, nke a larala nʼiyi? Ebee ka i hụrụ ka e bibiri ndị na-eme ihe ziri ezi?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Dịka m si hụ ya, ndị na-agha ajọ ihe dịka mkpụrụ na ndị na-akụ okwu na ụka na-aghọta ya dịka ihe ubi.

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Chineke na-ala ha nʼiyi site nʼume ọ na-ekupụta. Ọ na-esitekwa nʼoke iwe ya repịa ha.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

Ọdụm nwere ike gbọọ ụja, maọbụ bigbọọ, ma eze ọdụm dị ike ka a gbajisiri.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Oke ọdụm na-ala nʼiyi site na-enweghị ihe ọ dọgbutara, ụmụ nne ọdụm niile ka a na-achụsa.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

“E mere ka okwu rute m nʼụzọ nzuzo, ntị m nụrụ ya nʼịgba izu.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

Nʼime nkụja nke oke nrọ nke abalị, mgbe oke ụra na-adakwasị ụmụ mmadụ,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

oke ụjọ na ahụ ịma jijiji dakwasịrị m, meekwa ka ọkpụkpụ niile dị nʼahụ m maa jijiji.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

Otu mmụọ sitere nʼihu m gafee. Ọ bụladị ajị dị m nʼahụ guzochara ọtọ nʼihi ụjọ.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

Ọ kwụsịrị; ma apụghị m ịkọ ihe ọ bụ. Onyinyo guzooro nʼanya m, anụrụ m olu dị nro, nke kwuru sị:

17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

‘Mmadụ efu ọ nwere ike bụrụ onye ezi omume karịa Chineke? Ọ bụladị nwoke dị ike, ọ pụrụ ịdị ọcha nʼobi karịa Onye kere ya?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Ọ bụrụ na Chineke adịghị atụkwasị ndị ozi ya obi, ọ bụrụ na ọ na-ebo ndị mmụọ ozi ya ebubo imejọ ihe,

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

ọ ga-esi aṅaa ghara ibo ndị bi nʼụlọ ụrọ ebubo karịa, bụ ndị ntọala ha dị nʼaja, ndị nke a na-azọpịa ngwangwa dịka nla.

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Site nʼụtụtụ ruo nʼanyasị, a na-etipịasị ha: ha na-ala nʼiyi ruo mgbe ebighị ebi, ihe niile a na-agakwa dịka o si aga.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."

Ọ bụ na-eholiteghị eriri ụlọ ikwu ha elu, mee ka ha nwụọ na-enweghị amamihe?’