Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Eliphaz de Têmân prit la parole et dit:

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

Si l’on essaie de te répliquer, tu en seras peut-être contrarié; mais qui peut contenir ses paroles?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Certes, tu as fait la leçon à bien des gens; des bras qui tombaient de lassitude, tu les fortifiais.

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Tes paroles relevaient celui qui trébuchait, les genoux qui chancelaient, tu les raffermissais.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Et maintenant que le malheur te visite, tu te décourages; il met la main sur toi, et tu es consterné!

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Ta piété n’est-elle pas pour te donner confiance? L’Intégrité de ta conduite n’est-elle pas ton espoir?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Songes-y donc: est-il un innocent qui ait succombé? Où est-il arrivé que des justes aient péri?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Pour moi, j’ai observé ce fait: ceux qui cultivent l’iniquité et sèment le mal les récoltent.

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Un souffle de Dieu les fait périr, le vent de sa colère les anéantit.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

Que le lion rugisse, que le fauve pousse des hurlements: les dents du lionceau sont brisées.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

La bête féroce périt, faute de proie, et les petits de la lionne sont dispersés.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

Quant à moi, il m’est venu une révélation furtive: mon oreille en saisit un léger murmure.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

Ce fut dans le flot de pensées qu’apportent les visions nocturnes, alors qu’un lourd sommeil pèse sur les hommes.

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Je me sentis envahi par la terreur et le frisson; tous mes os en frémirent de peur.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

Un souffle effleura ma face, et les poils se hérissèrent sur ma chair.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

Une figure, dont les traits m’étaient inconnus, se tint là sous mes yeux, et j’entendis 'le faible son d’une voix:

17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

"L’Homme me fut-il dit peut-il être juste devant Dieu? Le mortel peut-il être pur au gré de son Créateur?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Mais il ne se fie même pas à ses serviteurs; jusque dans ses anges il constate des défaillances!

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

Que sera-ce des hommes, habitants de maisons d’argile, qui ont leurs fondements dans la poussière, et qu’on foule aux pieds comme un ver?

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Du matin au soir, ils se trouvent écrasés; sans qu’on y fasse attention, ils périssent à jamais.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."

Ah! Le fil qui les soutenait est rompu: ils meurent, sans avoir acquis la sagesse!