Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Then Eliphaz the Temanite answered,

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

"If someone ventures to talk with you, will you be grieved? But who can withhold himself from speaking?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Look, you have instructed many, you have strengthened the weak hands.

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Your words have supported him who was falling, You have made firm the feeble knees.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

But now it is come to you, and you faint. It touches you, and you are troubled.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Isn't your piety your confidence? Isn't the integrity of your ways your hope?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

"Remember, now, whoever perished, being innocent? Or where were the upright cut off?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

According to what I have seen, those who plow iniquity, and sow trouble, reap the same.

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

By the breath of God they perish. By the blast of his anger are they consumed.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, the teeth of the young lions, are broken.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

The old lion perishes for lack of prey. The cubs of the lioness are scattered abroad.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

"Now a thing was secretly brought to me. My ear received a whisper of it.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

In thoughts from the visions of the night, when deep sleep falls on men,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

fear came on me, and trembling, which made all my bones shake.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

Then a spirit passed before my face. The hair of my flesh stood up.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

It stood still, but I couldn't discern its appearance. A form was before my eyes. Silence, then I heard a voice, saying,

17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

'Shall mortal man be more just than God? Shall a man be more pure than his Maker?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Look, he puts no trust in his servants. He charges his angels with error.

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

How much more, those who dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, who are crushed before the moth.

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Between morning and evening they are destroyed. They perish forever without any regarding it.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."

Isn't their tent cord plucked up within them? They die, and that without wisdom.'