Job 32

1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

So these three men gave no more answers to Job, because he seemed to himself to be right.

2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

And Elihu, the son of Barachel the Buzite, of the family of Ram, was angry, burning with wrath against Job, because he seemed to himself more right than God;

3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

And he was angry with his three friends, because they had been unable to give him an answer, and had not made Job's sin clear.

4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

Now Elihu had kept quiet while Job was talking, because they were older than he;

5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

And when Elihu saw that there was no answer in the mouth of the three men, he was very angry.

6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

And Elihu, the son of Barachel the Buzite, made answer and said, I am young, and you are very old, so I was in fear, and kept myself from putting my knowledge before you.

7 Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."

I said to myself, It is right for the old to say what is in their minds, and for those who are far on in years to give out wisdom.

8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

But truly it is the spirit in man, even the breath of the Ruler of all, which gives them knowledge.

9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

It is not the old who are wise, and those who are full of years have not the knowledge of what is right.

10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

So I say, Give ear to me, and I will put forward my knowledge.

11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

I was waiting for your words, I was giving ear to your wise sayings; while you were searching out what to say,

12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

I was taking note; and truly not one of you was able to make clear Job's error, or to give an answer to his words.

13 Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."

Take care that you do not say, Wisdom is here; God may overcome him, but not man.

14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

I will not put forward words like these, or make use of your sayings in answer to him.

15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

Fear has overcome them, they have no more answers to give; they have come to an end of words.

16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

And am I to go on waiting while they have nothing to say? while they keep quiet and give no more answers?

17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

I will give my answer; I will put forward my knowledge:

18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

For I am full of words, I am unable to keep in my breath any longer:

19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

My stomach is like wine which is unable to get out; like skins full of new wine, it is almost burst.

20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

Let me say what is in my mind, so that I may get comfort; let me give answer with open mouth.

21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

Let me not give respect to any man, or give names of honour to any living.

22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

For I am not able to give names of honour to any man; and if I did, my Maker would quickly take me away.