Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
Post hæc aperuit Iob os suum, et maledixit diei suo,
2 Job tog till orda och sade:
et locutus est.
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
Pereat dies in qua natus sum, et nox in qua dictum est: Conceptus est homo.
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
Dies ille vertatur in tenebras, non requirat eum Deus desuper, et non illustretur lumine.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Obscurent eum tenebræ et umbra mortis, occupet eum caligo, et involvatur amaritudine.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
Noctem illam tenebrosus turbo possideat, non computetur in diebus anni, nec numeretur in mensibus:
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Sit nox illa solitaria, nec laude digna:
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Maledicant ei qui maledicunt diei, qui parati sunt suscitare Leviathan:
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Obtenebrentur stellæ caligine eius: expectet lucem et non videat, nec ortum surgentis auroræ:
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Quia non conclusit ostia ventris, qui portavit me, nec abstulit mala ab oculis meis.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Quare non in vulva mortuus sum, egressus ex utero non statim perii?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Quare exceptus genibus? cur lactatus uberibus?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
Nunc enim dormiens silerem, et somno meo requiescerem:
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
Cum regibus et consulibus terræ, qui ædificant sibi solitudines:
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Aut cum principibus, qui possident aurum, et replent domos suas argento:
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
Aut sicut abortivum absconditum non subsisterem, vel qui concepti non viderunt lucem.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
Ibi impii cessaverunt a tumultu, et ibi requieverunt fessi robore.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Et quondam vincti pariter sine molestia, non audierunt vocem exactoris.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Parvus et magnus ibi sunt, et servus liber a domino suo.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Quare misero data est lux, et vita his, qui in amaritudine animæ sunt?
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
qui expectant mortem, et non venit, quasi effodientes thesaurum:
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Gaudentque vehementer cum invenerint sepulchrum.
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
Viro cuius abscondita est via, et circumdedit eum Deus tenebris?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
Antequam comedam suspiro: et tamquam inundantes aquæ, sic rugitus meus:
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
Quia timor, quem timebam, evenit mihi: et quod verebar accidit.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Nonne dissimulavi? nonne silui? nonne quievi? et venit super me indignatio.
