Job 3
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
After this hath Job opened his mouth, and revileth his day.
2 Job tog till orda och sade:
And Job answereth and saith: —
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
Let the day perish in which I am born, And the night that hath said: 'A man-child hath been conceived.'
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
That day — let it be darkness, Let not God require it from above, Nor let light shine upon it.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
Let darkness and death-shade redeem it, Let a cloud tabernacle upon it, Let them terrify it as the most bitter of days.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
That night — let thick darkness take it, Let it not be united to days of the year, Into the number of months let it not come.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
Lo! that night — let it be gloomy, Let no singing come into it.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
Let the cursers of day mark it, Who are ready to wake up Leviathan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
Let the stars of its twilight be dark, Let it wait for light, and there is none, And let it not look on the eyelids of the dawn.
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
Because it hath not shut the doors Of the womb that was mine! And hide misery from mine eyes.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
Why from the womb do I not die? From the belly I have come forth and gasp!
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
Wherefore have knees been before me? And what [are] breasts, that I suck?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
For now, I have lain down, and am quiet, I have slept — then there is rest to me,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
With kings and counsellors of earth, These building wastes for themselves.
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
Or with princes — they have gold, They are filling their houses [with] silver.
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
(Or as a hidden abortion I am not, As infants — they have not seen light.)
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
There the wicked have ceased troubling, And there rest do the wearied in power.
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
Together prisoners have been at ease, They have not heard the voice of an exactor,
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
Small and great [are] there the same. And a servant [is] free from his lord.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
Why giveth He to the miserable light, and life to the bitter soul?
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
Who are waiting for death, and it is not, And they seek it above hid treasures.
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
Who are glad — unto joy, They rejoice when they find a grave.
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
To a man whose way hath been hidden, And whom God doth shut up?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
For before my food, my sighing cometh, And poured out as waters [are] my roarings.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
For a fear I feared and it meeteth me, And what I was afraid of doth come to me.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
I was not safe — nor was I quiet — Nor was I at rest — and trouble cometh!
