Job 19
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Respondeu porém Job, e disse:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
Até quando entristecereis a minha alma, e me quebrantareis com palavras?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
Já dez vezes me envergonhastes; vergonha não tendes: contra mim vos endureceis.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
Embora haja eu, na verdade, errado, comigo ficará o meu erro.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
Se deveras vos levantais contra mim, e me arguis com o meu opróbrio,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
Sabei agora que Deus é o que me transtornou, e com a sua rede me cercou.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
Eis que clamo: violência; porém não sou ouvido; grito: socorro; porém não há justiça.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
O meu caminho entrincheirou, e já não posso passar, e nas minhas veredas pôs trevas.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
Da minha honra me despojou; e tirou-me a coroa da minha cabeça.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
Derribou-me ele em roda, e eu me vou, e arrancou a minha esperança, como a uma árvore.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
E fez inflamar contrar mim a sua ira, e me reputou para consigo, como a seus inimigos.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
Juntas vieram as suas tropas, e prepararam contra mim o seu caminho, e se acamparam ao redor da minha tenda.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
Pôs longe de mim a meus irmãos, e os que me conhecem deveras me estranharam.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
Os meus parentes me deixaram, e os meus conhecidos se esqueceram de mim.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
Os meus domésticos e as minhas servas me reputaram como um estranho, e vim a ser um estrangeiro aos seus olhos.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
Chamei a meu criado, e ele me não respondeu, suplicando-lhe eu por minha própria boca.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
O meu bafo se fez estranho a minha mulher, e eu a suplico pelos filhos do meu corpo.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
Até os rapazes me desprezam, e, levantando-me eu, falam contra mim.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
Todos os homens do meu secreto conselho me abominam, e até os que eu amava se tornaram contra mim.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
Os meus ossos se apegaram à minha pele e à minha carne, e escapei só com a pele dos meus dentes.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
Compadecei-vos de mim, amigos meus, compadecei-vos de mim, porque a mão de Deus me tocou.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
Porque me perseguis assim como Deus, e da minha carne vos não fartais?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
Quem me dera agora, que as minhas palavras se escrevessem! quem me dera, que se gravassem num livro!
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
E que, com pena de ferro, e com chumbo, para sempre fossem esculpidas na rocha!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
Porque eu sei que o meu redentor vive, e que estará em pé no derradeiro dia sobre o pó.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
E depois de roída a minha pele, contudo desde a minha carne verei a Deus,
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
A quem eu verei por mim mesmo, e os meus olhos o verão, e não outro: e por isso os meus rins se consomem no meu seio.
28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
Na verdade, que devieis dizer: Porque o perseguimos? Pois a raiz da acusação se acha em mim.
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
Temei vós mesmos a espada; porque o furor traz os castigos da espada, para saberdes que haverá um juízo.
