Job 19

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Job zara sị:

2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

“Ruo ole mgbe ka unu ga-anọgide na-ata m ahụhụ? Ruo ole mgbe ka unu ga-ewere okwu ọnụ unu zọpịa m?

3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

Ugboro iri ndị a ka unu kọcharala m, ihere adịghị eme unu na unu na-ebuso m agha?

4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

A sịkwarị na m bụ onye mmehie, ọ bụ naanị mụ onwe m ka ọ gbasara.

5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

Ọ bụrụ na unu na-ebuli onwe unu elu karịa m, ma were ọnọdụ ịdị ala m megide m,

6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

mgbe ahụ, maranụ na Chineke emejọọla m, were ụgbụ ya tụọ m gburugburu.

7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

“Ọ bụ ezie na m na-eti mkpu akwa sị: ‘A na-emejọ m.’ Ma ọ dịghị ọsịsa m na-anata; ọ bụ ezie na m na-eti mkpu ka e nyere m aka ma ikpe ziri ezi adịghị.

8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

Ọ nọchiela ụzọ m ka m ghara ịgafe; o jirila ọchịchịrị kpuchie ụzọ m.

9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

O yipụla m ugwu m, wepụkwa okpueze m kpu nʼisi.

10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

Ọ na-eti m ihe otiti nʼakụkụ niile, ruo mgbe m gabigara; ọ na-ehopu olileanya m dịka osisi.

11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

Iwe ya dị ọkụ megide m; ọ na-agụnyekwa m dịka onye iro ya.

12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

Ndị agha ya ji ike na-abịa; ha ewuola mgbidi were nnọchibido m ha agbaala ụlọ ikwu m gburugburu imegide m.

13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

“O meela ka ụmụnne m na ndị enyi m si nʼebe m nọ pụọ.

14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

Ndị ikwu m anaghị etinyekwa uche nʼihe banyere m; ndị ezi enyi m niile echefuola m.

15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

Ndị ọbịa nọ nʼụlọ m na ndị odibo m nwanyị na-agụ m dịka onye ala ọzọ; adị m ka onye mba ọzọ nʼebe ha nọ.

16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

Ana m akpọ odibo m oku ma ọ dịghị aza m, ọ bụladị mgbe m jiri ọnụ m rịọ ya.

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

Iku ume m abụrụla ihe nwunye m apụghị ịnagide; abụrụla m ihe arụ nye ụmụnne m.

18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

Ọ bụladị ụmụntakịrị nwoke na-akwa m emo; ha na-ejikwa m eme ihe ọchị mgbe ọbụla m pụtara.

19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

Ndị ahụ m kpọrọ ndị enyi ọma m na-ele m anya dịka m bụ ihe arụ; ndị ahụ niile m hụrụ nʼanya echigharịakwala megide m

20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

Abụ m naanị ọkpụkpụ ọkpụkpụ; ihe m ji gbanarị ọnwụ adịghị ukwuu.

21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

“Meerenụ m ebere, ndị enyi m, meerenụ m ebere, nʼihi na aka Chineke na-emegide m.

22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

Gịnị mere unu ji achụ m dịka Chineke si achụ m? Ọ ga-abụ na ahụhụ m ejubeghị unu afọ?

23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

“Ọ gaara atọ m ụtọ ma a sị na e dekọrọ okwu m nʼakwụkwọ,

24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

na e ji mkpisi igwe dee ha, maọbụ kakwasị ha nʼelu mbadamba nkume ruo mgbe ebighị ebi.

25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

Amara m na onye mgbapụta m na-adị ndụ, amakwaara m na ọ ga-eguzo nʼelu ụwa nʼoge ikpeazụ.

26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

Mgbe e mebisikwara akpụkpọ ahụ m, ma nʼanụ ahụ m aga m ahụ Chineke.

27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

Mụ onwe m ga-eji anya m abụọ hụ ya, mụ onwe m, ọ bụghị onye ọzọ. Lee ka obi m si anụ ọkụ nʼime m maka nke a!

28 Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --

“Ọ bụrụ na unu asị, ‘Anyị ga-emegide ya nʼihi na nsogbu a si nʼaka ya,’

29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

unu onwe unu kwesiri ịtụ egwu mma agha; nʼihi na iwe ga-ebute ịta ahụhụ nke mma agha, mgbe ahụ, unu ga-ama na ikpe dị.”