Job 16
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Then Job answered and said:
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
I have heard many such things; sorry comforters are ye all.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
Shall windy words have an end? Or what provoketh thee that thou answerest?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
I also could speak as ye do; if your soul were in my soul's stead, I could join words together against you, and shake my head at you.
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
I would strengthen you with my mouth, and the moving of my lips would assuage your grief.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
Though I speak, my pain is not assuaged; and though I forbear, what am I eased?
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
But now He hath made me weary; Thou hast made desolate all my company.
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
And Thou hast shrivelled me up, which is a witness against me; and my leanness riseth up against me, it testifieth to my face.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
He hath torn me in His wrath, and hated me; He hath gnashed upon me with His teeth; mine adversary sharpeneth his eyes upon me.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
They have gaped upon me with their mouth; they have smitten me upon the cheek scornfully; they gather themselves together against me.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
God delivereth me to the ungodly, and casteth me into the hands of the wicked.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
I was at ease, and He broke me asunder; yea, He hath taken me by the neck, and dashed me to pieces; He hath also set me up for His mark.
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
His archers compass me round about, He cleaveth my reins asunder, and doth not spare; He poureth out my gall upon the ground.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
He breaketh me with breach upon breach; He runneth upon me like a giant.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
I have sewed sackcloth upon my skin, and have laid my horn in the dust.
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
My face is reddened with weeping, and on my eyelids is the shadow of death;
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
Although there is no violence in my hands, and my prayer is pure.
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
O earth, cover not thou my blood, and let my cry have no resting-place.
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
Even now, behold, my Witness is in heaven, and He that testifieth of me is on high.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
Mine inward thoughts are my intercessors, mine eye poureth out tears unto God;
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
That He would set aright a man contending with God, as a son of man setteth aright his neighbour!
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
For the years that are few are coming on, and I shall go the way whence I shall not return.
