Job 15
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Så tog Temaniten Elifaz til Orde og sagde:
2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?
"Mon Vismand svarer med Mundsvejr og fylder sit Indre med Østenvind
3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?
for at hævde sin Ret med gavnløs Tale, med Ord, som intet båder?
4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.
Desuden nedbryder du Gudsfrygt og krænker den Stilhed, som tilkommer Gud.
5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.
Din Skyld oplærer din Mund, du vælger de listiges Sprog.
6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.
Din Mund domfælder dig, ikke jeg, dine Læber vidner imod dig!
7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?
Var du den første, der fødtes, kom du til Verden, før Højene var?
8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?
Mon du lytted til, da Gud holdt Råd, og mon du rev Visdommen til dig?
9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
Hvad ved du, som vi ikke ved, hvad forstår du, som vi ikke kender?
10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.
Også vi har en gammel iblandt os, en Olding, hvis Dage er fler end din Faders!
11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?
Er Guds Trøst dig for lidt, det Ord, han mildelig talede til dig?
12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,
Hvi river dit Hjerte dig hen, hvi ruller dit Øje vildt?
13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?
Thi du vender din Harme mod Gud og udstøder Ord af din Mund.
14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
Hvor kan et Menneske være rent, en kvindefødt have Ret?
15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
End ikke sine Hellige tror han, og Himlen er ikke ren i hans Øjne,
16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
hvad da den stygge, den onde, Manden, der drikker Uret som Vand!
17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,
Jeg vil sige dig noget, hør mig, jeg fortæller, hvad jeg har set,
18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
hvad vise Mænd har forkyndt, deres Fædre ikke dulgt,
19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
dem alene var Landet givet, ingen fremmed færdedes blandt dem:
20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
Den gudløse ængstes hele sit Liv, de stakkede År, en Voldsmand lever;
21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
Rædselslyde fylder hans Ører, midt under Fred er Hærgeren over ham;
22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.
han undkommer ikke fra Mørket, opsparet er han for Sværdet,
23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
udset til Føde for Gribbe, han ved, at han står for Fald;
24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
Mørkets Dag vil skræmme ham. Trængsel og Angst overvælde ham som en Konge, rustet til Strid.
25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
Thi Hånden rakte han ud mod Gud og bød den Almægtige Trods,
26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;
stormed bårdnakket mod ham med sine tykke, buede Skjolde.
27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;
Thi han dækked sit Ansigt med Fedt og samlede Huld på sin Lænd.
28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.
tog Bolig i Byer, der øde lå hen. i Huse, man ikke må bo i, bestemt til at ligge i Grus.
29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.
Han bliver ej rig, hans Velstand forgår, til Jorden bøjer sig ikke hans Aks;
30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
han undkommer ikke fra Mørket. Solglød udtørrer hans Spire, hans Blomst rives bort af Vinden.
31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
Han stole ikke på Tomhed han farer vild thi Tomhed skal være hans Løn!
32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.
I Utide visner hans Stamme, hans Palmegren skal ikke grønnes;
33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.
han ryster som Ranken sin brue af og kaster som Olietræet sin Blomst.
34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
Thi vanhelliges Samfund er goldt, og Ild fortærer Bestikkelsens Telte;
35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
svangre med Kvide, føder de Uret, og deres Moderskød fostrer Svig!
