1 Samuelsboken 1

1 I Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd, levde en man som hette Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.

Now there was a certain man of Ramathaim-zophim, of mount Ephraim, and his name [was] Elkanah, the son of Jeroham, the son of Elihu, the son of Tohu, the son of Zuph, an Ephrathite:

2 Han hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna. Och Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.

And he had two wives; the name of the one [was] Hannah, and the name of the other Peninnah: and Peninnah had children, but Hannah had no children.

3 Den mannen begav sig år efter år upp från sin stad för att tillbedja och offra åt HERREN Sebaot i Silo, där Elis båda söner, Hofni och Pinehas, då voro HERRENS präster.

And this man went up from his city yearly to worship and to sacrifice to the LORD of hosts in Shiloh. And the two sons of Eli, Hophni and Phinehas, the priests of the LORD, [were] there.

4 En dag offrade nu Elkana. Och han plägade giva sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin andel av offret;

And when the time was that Elkanah offered, he gave to Peninnah his wife, and to all her sons and her daughters, portions:

5 men åt Hanna gav han då en dubbelt så stor andel, ty han hade Hanna kär, fastän HERREN hade gjort henne ofruktsam.

But to Hannah he gave a worthy portion; for he loved Hannah; but the LORD had rendered her barren.

6 Men hennes medtävlerska plägade, för att väcka hennes vrede, mycket retas med henne, därför att HERREN hade gjort henne ofruktsam.

And her adversary also provoked her greatly, to make her fret, because the LORD had made her barren.

7 För vart år, så ofta hon hade kommit upp till HERRENS hus, gjorde han på samma sätt, och den andra retades då med henne på samma sätt. Och nu grät hon och åt intet.

And [as] he did so year by year, when she went up to the house of the LORD, so she provoked her; therefore she wept, and did not eat.

8 Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du? Varför äter du icke? Varför är du så sorgsen? Är jag icke mer för dig än tio söner?

Then said Elkanah her husband to her, Hannah, why weepest thou? and why eatest thou not? and why is thy heart grieved? [am] not I better to thee than ten sons?

9 En gång när de hade ätit och druckit i Silo hände sig, medan prästen Eli satt på sin stol vid dörren till HERRENS tempel, att Hanna stod upp

So Hannah rose after they had eaten in Shiloh, and after they had drank. Now Eli the priest sat upon a seat by a post of the temple of the LORD.

10 och i sin djupa bedrövelse begynte bedja till HERREN under bitter gråt.

And she [was] in bitterness of soul, and prayed to the LORD, and wept bitterly.

11 Och hon gjorde ett löfte och sade: HERRE Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och tänka på mig och icke förgäta din tjänarinna, utan giva din tjänarinna en manlig avkomling, så vill jag giva denne åt HERREN för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud."

And she vowed a vow, and said, O LORD of hosts, if thou wilt indeed look on the affliction of thy handmaid, and remember me, and not forget thy handmaid, but wilt give to thy handmaid a male child, then I will give him to the LORD all the days of his life, and there shall no razor come upon his head.

12 När hon nu länge så bad inför HERREN och Eli därvid gav akt på hennes mun

And it came to pass, as she continued praying before the LORD, that Eli observed her mouth.

13 -- Hanna talade nämligen i sitt hjärta; allenast hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes icke -- då trodde Eli att hon var drucken.

Now Hannah spoke in her heart; only her lips moved, but her voice was not heard: therefore Eli thought she had been drunken.

14 Därför sade Eli till henne: "Huru länge skall du bete dig såsom en drucken? Laga så, att ruset går av dig."

And Eli said to her, How long wilt thou be drunken? put away thy wine from thee.

15 Men Hanna svarade och sade: "Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men jag utgöt nu min själ för HERREN.

And Hannah answered and said, No, my lord, I [am] a woman of a sorrowful spirit: I have drank neither wine nor strong drink, but have poured out my soul before the LORD.

16 Anse icke din tjänarinna för en ond kvinna, ty det är mitt myckna bekymmer och min myckna sorg som har drivit mig att tala ända till denna stund."

Count not thy handmaid for a daughter of Belial: for out of the abundance of my complaint and grief have I spoken hitherto.

17 Då svarade Eli och sade: "Gå i frid. Israels Gud skall giva dig vad du har utbett dig av honom."

Then Eli answered and said, Go in peace: and the God of Israel grant [thee] thy petition that thou hast asked of him.

18 Hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon." Så gick kvinnan sin väg och fick sig mat, och hon såg sedan icke mer så sorgsen ut.

And she said, Let thy handmaid find grace in thy sight. So the woman went her way, and did eat, and her countenance was no more [sad].

19 Bittida följande morgon, sedan de hade tillbett inför HERREN, vände de tillbaka och kommo hem igen till Rama. Och Elkana kände sin hustru Hanna, och HERREN tänkte på henne,

And they rose in the morning early, and worshiped before the LORD, and returned, and came to their house to Ramah: and Elkanah knew Hannah his wife; and the LORD remembered her.

20 Och Hanna blev havande och födde en son, när tiden hade gått om; denne gav hon namnet Samuel, "ty", sade hon, "av HERREN har jag utbett mig honom."

Wherefore it came to pass, when the time had arrived, after Hannah had conceived, that she bore a son, and called his name Samuel, [saying], Because I have asked him of the LORD.

21 När sedan mannen Elkana med hela sitt hus begav sig upp för att offra åt HERREN sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer,

And the man Elkanah, and all his house, went up to offer to the LORD the yearly sacrifice, and his vow.

22 gick Hanna icke med ditupp, utan sade till sin man: "Jag vill vänta, till dess att gossen har blivit avvand, då skall jag föra honom med mig, för att han må ställas fram inför HERRENS ansikte och sedan stanna där för alltid."

But Hannah went not up; for she said to her husband, [I will not go up] until the child is weaned, and [then] I will bring him, that he may appear before the LORD, and there abide for ever.

23 Hennes man Elkana sade till henne: "Gör vad du finner för gott; stanna, till dess du har avvant honom; må HERREN allenast uppfylla sitt ord." Så stannade då hustrun hemma och gav sin son di, till dess hon skulle avvänja honom.

And Elkanah her husband said to her, Do what seemeth to thee good; tarry until thou hast weaned him; only the LORD establish his word. So the woman abode, and nursed her son until she weaned him.

24 Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig ditupp, jämte tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel; så förde hon honom in i HERRENS hus i Silo. Men gossen var ännu helt ung.

And when she had weaned him, she took him up with her, with three bullocks, and one ephah of flour, and a bottle of wine, and brought him to the house of the LORD in Shiloh: and the child [was] young.

25 Och de slaktade tjuren och förde så gossen fram till Eli.

And they slew a bullock, and brought the child to Eli.

26 Och hon sade: "Hör mig, min herre; så sant du lever, min herre, jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.

And she said, O my lord, [as] thy soul liveth, my lord, I [am] the woman that stood by thee here, praying to the LORD.

27 Om denne gosse bad jag; nu har HERREN givit mig vad jag utbad mig av honom.

For this child I prayed; and the LORD hath given me my petition which I asked of him:

28 Därför vill ock jag nu giva honom tillbaka åt HERREN; så länge han lever, skall han vara given åt HERREN." Och de tillbådo där HERREN.

Therefore also I have lent him to the LORD; as long as he liveth he shall be lent to the LORD. And he worshiped the LORD there.