Psaltaren 90

1 En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.

Ko e Lotu ʻa Mōsese ko e tangata ʻoe ʻOtua. ‌ʻE Sihova, ko koe ko homau hūfanga ʻi he toʻutangata kotoa pē.

2 Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.

‌ʻI he teʻeki ai fakatupu ʻae ngaahi moʻunga, pea teʻeki ai te ke ngaohi ʻae fonua mo māmani, ʻio, talu mei muʻa ʻo aʻu ʻo taʻengata, ko koe pe ko e ʻOtua.

3 Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: »Vänden åter, I människors barn.»

‌ʻOku ke liliu ʻae tangata ke ʻauha; pea ke pehē, “Tafoki, ʻakimoutolu ʻae fānau ʻae tangata.”

4 Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.

He ʻoku tatau ʻi ho ʻao ʻae taʻu ʻe afe mo e ʻaneafi ʻi hono hili ange ia, pea mo e leʻo ʻi he pō.

5 Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn. Om morgonen likna de gräset som frodas;

‌ʻOku ke ʻave ʻakinautolu ʻo hangē ko e ʻave ʻe he vaitafe; ʻoku nau hangē ko e mohe: ʻi he pongipongi ʻoku nau tatau mo e mohuku ʻoku tupu hake.

6 det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar.

‌ʻI he pongipongi ʻoku lau maʻuiʻui ia, pea tupu hake: ʻi he efiafi ʻoku tuʻusi hifo ia, pea mae.

7 Ty vi förgås genom din vrede, och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.

He ʻoku mau ʻauha ʻi ho houhau, pea ʻoku mau mamahi ʻi ho tuputāmaki.

8 Du ställer våra missgärningar inför dig, våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.

Kuo ke tuku ʻemau ngaahi hia ʻi ho ʻao, pea mo ʻemau ngaahi angahala fufū ʻi he maama ʻo ho fofonga.

9 Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse, vi lykta våra år såsom en suck.

He ʻoku ʻosi atu homau ngaahi ʻaho kotoa pē ʻi ho houhau: ʻoku mau fakaʻosi homau ngaahi taʻu ʻo hangē ko e talanoa ʻoku lau.

10 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.

Ko e ngaahi ʻaho ʻo homau taʻu ko e taʻu ʻe fitungofulu; pea kapau ʻe hoko ia ʻi hono mālohi ke valungofulu, ko hono mālohi ko e ngāue mo e mamahi; he ʻoku tuʻusi vave ia, pea ʻoku mau puna atu.

11 Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?

Ko hai ʻoku ne ʻiloʻi ʻae mālohi ʻo ho houhau? ʻO hangē ko ho manavahēʻia, ʻoku pehē ho houhau.

12 Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.

Ke pehē hoʻo akonakiʻi ʻakimautolu ke mau lau homau ngaahi ʻaho, koeʻuhi ke mau fakatokangaʻi homau loto ki he poto.

13 HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare.

Tafoki, ʻE Sihova, ʻe fēfē hono fuoloa? Pea ke lolou koeʻuhi ko hoʻo kau tamaioʻeiki.

14 Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr, så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.

Ke ke fakamākona vave ʻakimautolu ʻaki hoʻo ʻaloʻofa; koeʻuhi ke mau fiefia mo nekeneka ʻi homau ʻaho fulipē.

15 Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss, så många år som vi hava lidit olycka.

Ke ke fakafiefiaʻi ʻakimautolu ʻo fakatatau ki he ngaahi ʻaho ne ke fakamamahiʻi ai ʻakimautolu, pea mo e ngaahi taʻu kuo mau mamata ai ki he kovi.

16 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn.

Pea ke tuku ke hā ki hoʻo kau tamaioʻeiki ʻa hoʻo ngāue, pea mo ho nāunau ki heʻenau fānau.

17 Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet komme över oss. Må du främja för oss våra händers verk; ja, våra händers verk främje du.

Pea ke ʻiate kimautolu ʻae lelei ʻo Sihova ko homau ʻOtua: pea ke fokotuʻu ke maʻu ʻae ngāue ʻa homau nima kiate kimautolu; ʻio, ko e ngāue ʻa homau nima ke fakamaau ia.