Psaltaren 71

1 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam.

‌ʻE Sihova, ʻoku ou falala kiate koe ʻoua naʻa tuku au ke u mā ʻo taʻengata.

2 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig.

Fakamoʻui au ʻi hoʻo māʻoniʻoni, pea tuku ke u hao: fakatokangaʻi ho fofonga kiate au, ʻo fakamoʻui au.

3 Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg.

Ke ke ʻiate au ko e nofoʻanga mālohi ʻaia te u hū maʻuaipē ki ai: kuo ke fekau ke fakamoʻui au; he ko koe ko hoku makatuʻu mo hoku hūfanga.

4 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

‌ʻE hoku ʻOtua, ke ke fakamoʻui au mei he nima ʻoe kau angahala, mei he nima ʻoe kau tangata taʻemāʻoniʻoni mo angamālohi.

5 Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.

He ko koe, ʻE ʻEiki Sihova, ko ʻeku ʻamanaki lelei: ko koe ko hoku falalaʻanga talu ʻeku kei siʻi.

6 Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.

Kuo ke poupou au talu ʻeku [māvae ]mei he manāva: ko koe ia naʻe toʻo au mei he fatu ʻo ʻeku faʻē: te u fakafetaʻi maʻuaipē kiate koe.

7 Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt.

‌ʻOku ou hangē ko e meʻa fakaofo ki he tokolahi: ka ko koe ko hoku hūfanga mālohi.

8 Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära.

Tuku ke pito hoku ngutu ʻaki hoʻo fakamālō mo hoʻo fakaʻapaʻapa ʻi he ʻaho kotoa pē.

9 Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

Pea ʻoua naʻa siʻaki au ʻi he ʻaho ʻo ʻeku motuʻa; ʻoua naʻa liʻaki au ʻoka mole ʻiate au ʻeku mālohi.

10 Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra:

He ʻoku lea kovi kiate au ʻa hoku ngaahi fili; pea ko kinautolu ʻoku lamasi hoku laumālie ʻoku nau fakakaukau fakataha,

11 »Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»

‌ʻO nau pehē, “Kuo liʻaki ia ʻe he ʻOtua: fakatanga ʻo puke ia; he ʻoku ʻikai ha tokotaha ke fakamoʻui ia.”

12 Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp.

‌ʻE ʻOtua, ʻoua naʻa ke mamaʻo ʻiate au: ʻE hoku ʻOtua, ke ke fai vave ke tokoni au.

13 Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.

Tuku ke puputuʻu mo ʻauha ʻakinautolu ʻoku nofo ko e fili ki hoku laumālie; ke ʻufiʻufi ʻaki ʻae mā mo e manuki ʻakinautolu ʻoku kumi ke u kovi.

14 Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov.

Ka te u ʻamanaki lelei maʻuaipē, pea ʻe tupulekina pe ʻeku fakamālō kiate koe.

15 Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå.

‌ʻE fakahā atu ʻe hoku ngutu ʻa hoʻo māʻoniʻoni mo hoʻo fakamoʻui ʻi he ʻaho kotoa pē; he ʻoku ʻikai te u ʻilo ki hono lau ʻo ia.

16 Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

Te u ʻalu ʻi he mālohi ʻae ʻEiki ko Sihova: te u fakahā hoʻo māʻoniʻoni, ʻio, ʻoʻou pe.

17 Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under.

‌ʻE ʻOtua, kuo ke akonakiʻi au talu ʻeku kei siʻi: pea talu mei muʻa mo ʻeku fakahā atu ʻa hoʻo ngaahi ngāue fakaofo.

18 Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.

Pea ko eni foki, ʻE ʻOtua, ʻi heʻeku motuʻa mo ʻuluhinā, ʻoua naʻa ke liʻaki au; kaeʻoua ke u fakahā ho mālohi ki he toʻutangata ni, mo hoʻo māfimafi kiate kinautolu kotoa pē ʻe haʻu.

19 Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik?

Ko hoʻo māʻoniʻoni foki, ʻE ʻOtua, ʻoku māʻolunga ʻaupito, ʻa koe naʻa ke fai ʻae ngaahi meʻa lahi: ʻE ʻOtua, ko hai ʻoku hangē ko koe!

20 Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup.

‌ʻA koe, kuo ke fakahā kiate au ʻae ngaahi mamahi ʻoku lahi mo kovi, te ke toe fakaake au, ʻo toe ʻohake au mei he loto kelekele.

21 Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.

Te ke fakatupulekina hoku nāunauʻia, ʻo fakafiemālieʻi au ʻi he potu kotoa pē.

22 Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige.

‌ʻE hoku ʻOtua, te u fakamālō foki kiate koe, ʻio, ki hoʻo moʻoni ʻaki ʻae saliteli: te u hiva kiate koe ʻaki ʻae haʻape, ʻa koe koe tokotaha māʻoniʻoni ʻa ʻIsileli.

23 Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat.

‌ʻE fiefia lahi hoku loungutu ʻo kau ka hiva kiate koe; mo hoku laumālie ʻaia kuo ke huhuʻi.

24 Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.

‌ʻE talanoa ʻa hoku ʻelelo foki ki hoʻo māʻoniʻoni ʻi he ʻaho kotoa pē: he kuo puputuʻu, kuo hoko ʻo mā, ʻakinautolu ʻoku kumi ke u kovi.