Psaltaren 69

1 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

Voor muziekbegeleiding; op de wijze: "De leliën." Van David. Red mij, o God! Want het water staat aan mijn lippen;

2 Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

Ik zink in een modderpoel weg, En voel geen grond meer onder de voeten; Ik ben in peilloze wateren geraakt, En de stroom sleurt mij mee.

3 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

Ik ben afgemat van mijn schreien en schor is mijn keel; Mijn ogen staan mat van het staren naar God.

4 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

Talrijker dan de haren op mijn hoofd, zijn zij, die mij onverdiend haten. Talrijker dan mijn beenderen, die mij bestrijden zonder enige grond; En wat ik niet heb geroofd, Vordert men nog van mij terug.

5 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

Gij zoudt het weten, o God, als ik iets dwaas had gedaan, En als ik schuld had, was het U niet verborgen!

6 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

Laat dus in mij niet worden beschaamd, Die op U hopen, Heer, Jahweh der heirscharen; In mij niet te schande worden, Die U zoeken, Israëls God!

7 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

Neen, om Uwentwil moet ik schande verduren, En bedekt het schaamrood mijn gelaat!

8 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

Ik ben een vreemdeling voor mijn broeders geworden, Een onbekende voor de zonen mijner moeder:

9 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

Want de ijver voor uw huis heeft mij verteerd, Op mij valt de smaad van hen, die U smaden.

10 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

Als ik ween, en mij door vasten kastijd, Wordt het mij tot schande gerekend;

11 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

Trek ik het boetekleed aan, Men gaat er mee spotten;

12 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

Die in de poort zitten, praten over mij, En de slempers maken er liedjes op.

13 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

Maar tot U richt ik mijn bede, o Jahweh, In de tijd der genade, o God. Verhoor mij om uw grote ontferming, En om de trouw van uw hulp;

14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

Red mij uit de modderpoel en laat mij er niet in verzinken; Verlos mij, en trek mij uit de diepe wateren omhoog!

15 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

Laat de watervloed mij niet overstelpen, de kolken verzwelgen, De afgrond zijn mond niet boven mij sluiten.

16 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

Red mij, Jahweh, naar de goedertierenheid uwer genade, En zie op mij neer naar uw grote ontferming;

17 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

Verberg uw aanschijn niet voor uw dienaar, Verhoor mij spoedig, want het is mij bang om het hart!

18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

Wees mij nabij, en kom mij te hulp, Verlos mij om wille van mijn vijand!

19 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

Gij kent toch mijn smaad, mijn schaamte en schande, En al mijn verdrukkers staan U voor ogen;

20 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

Gij weet, hoe de smaad mij het hart heeft gebroken, En hoe vertwijfeld ik ben. Ik wachtte op een, die medelijden had, maar er was er geen, Op troosters, maar ik vond ze niet.

21 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

Ze gaven mij gal in plaats van spijs, En lesten mijn dorst met azijn.

22 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

Hun tafel worde hun tot een val, Hun offergelagen een strik;

23 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

Laat hun ogen worden beneveld, zodat ze niet zien, En ontwricht hun lenden voor immer;

24 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

Stort uw gramschap over hen uit, Uw woede moge hen treffen!

25 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

Laat hun kamp tot steppe worden, En niemand hun tenten bewonen.

26 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

Neen, ze vervolgden nog, dien Gij hadt geslagen, En vergrootten de smarten van die door U was gewond;

27 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

Stapel de ene schuld op de andere, Zodat ze niet tot uw gerechtigheid komen;

28 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

Laat ze uit het boek des levens worden geschrapt, Niet worden opgeschreven met de rechtvaardigen.

29 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

Maar hoe ook geplaagd en bedroefd, Uw hulp, o God, zal mij redden!

30 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

Dan zal ik de Naam van God in liederen prijzen, En Hem loven en danken!

31 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

Dit zal Jahweh meer aangenaam zijn dan stieren, Meer dan varren met horens en hoeven.

32 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

Verheugt u, ongelukkigen, wanneer gij dit ziet; Zoekt naar God, en uw hart leeft weer op.

33 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

Want Jahweh hoort de behoeftigen aan, En versmaadt de geknevelden niet.

34 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

Hemel en aarde moeten Hem loven, De zeeën, met wat er in leeft!

35 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

Want God zal Sion verlossen, En de steden van Juda herbouwen. Men zal daarin terugkeren, En ze bezetten;

36 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.

Het geslacht van zijn dienaars zal ze erven, En wie zijn Naam liefheeft, daar wonen!