Psaltaren 44

1 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

Ki he Takimuʻa, ko e akonaki ki he ngaahi foha ʻo Kola. ‌ʻE ʻOtua, naʻa mau fanongo ʻaki homau telinga, pea kuo tala kiate kimautolu ʻe heʻemau ngaahi tamai, ʻae ngāue naʻa ke fai ʻi honau ngaahi ʻaho, ʻi he ngaahi kuonga ʻi muʻa.

2 Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.

Naʻa ke kapusi kituʻa ʻae hiteni ʻaki ho nima, mo ke tō ʻakinautolu: naʻa ke tautea ʻae kakai, pea mafola atu ʻakinautolu.

3 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

He naʻe ʻikai te nau maʻu ʻae fonua ʻi he heletā ʻanautolu, pea naʻe ʻikai fakamoʻui ʻakinautolu ʻe honau nima: ka ko ho ʻaofi nima, mo ho nima toʻomataʻu, mo e maama ʻo ho fofonga, koeʻuhi naʻa ke ʻofa kiate kinautolu.

4 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

He ko koe ko hoku Tuʻi, ʻE ʻOtua ke ke fekau ʻae fakamoʻui kia Sēkope.

5 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.

Ko e meʻa ʻiate koe temau tulaki homau ngaahi fili: ko e meʻa ʻi ho huafa temau malamalaki ki lalo ʻakinautolu ʻoku tuʻu hake kiate kimautolu.

6 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

Koeʻuhi ʻe ʻikai te u falala ki heʻeku kaufana, pea ʻe ʻikai fakamoʻui au ʻe heʻeku heletā.

7 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;

Ka ko koe kuo ke fakamoʻui ʻakimautolu mei homau ngaahi fili, pea kuo ke tuku ke mā ʻakinautolu naʻe fehiʻa kiate kimautolu.

8 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.

‌ʻOku mau vikiviki ʻi he ʻOtua ʻi he ʻaho kotoa, ʻo fakamālō ki ho huafa ʻo taʻengata. (Sila)

9 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. (Sela)

Ka kuo ke liʻaki, pea tuku ke mā ʻakimautolu; pea ʻikai te ke ʻalu atu mo ʻemau ngaahi kongakau.

10 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.

‌ʻOku ke pule ke mau foki mai mei he fili: pea ko kinautolu ʻoku fehiʻa kiate kimautolu ʻoku nau maumau maʻanautolu.

11 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.

Kuo ke foaki ʻakimautolu ʻo hangē ko e fanga sipi kuo fili ki he kai; pea kuo ke fakahēʻi ʻakimautolu ki he hiteni.

12 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.

‌ʻOku ke fakatau hoʻo kakai taʻehatotongi, pea ʻoku ʻikai te ke fakalahi hoʻo koloa ʻaki honau totongi.

13 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.

‌ʻOku ke ngaohi ʻakimautolu ko e manukiʻanga ʻo homau ngaahi kaungāʻapi, ko e meʻa manuki mo e taukaeʻanga ʻokinautolu ʻoku nofo takatakai ʻiate kimautolu.

14 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

‌ʻOku ke ngaohi ʻakimautolu ko e lumaʻanga ʻoe hiteni, ko e kalokaloʻanga ʻoe ʻulu ʻi he ʻao ʻoe kakai.

15 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.

‌ʻOku ʻi hoku ʻao maʻuaipē ʻeku kovi, pea kuo ʻufiʻufi ʻaki au ʻae mā ʻo hoku mata,

16 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,

Koeʻuhi ko e leʻo ʻo ia ʻoku ne taukae mo kape; ko e meʻa ʻi he fili mo e fakafāsifasi.

17 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

Kuo hoko ʻae meʻa ni kotoa pē kiate kimautolu; ka naʻe ʻikai te mau fakangalongaloʻi koe, pea naʻe ʻikai te mau fai kākā ʻi hoʻo fuakava.

18 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.

‌ʻOku ʻikai foki kimui homau loto, pe afe mei ho hala homau ʻaluʻanga;

19 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,

Kuo ke fesifesi ʻakimautolu ʻi he potu ʻoe fanga talākoni, mo ʻufiʻufi ʻaki ʻakimautolu ʻae ʻata ʻoe mate.

20 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

Kapau kuo mau fakangaloʻi ʻae huafa ʻo homau ʻOtua, pe mafao atu homau nima ki ha ʻotua kehe;

21 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,

‌ʻIkai ʻe ʻeke ia ʻe he ʻOtua? He ʻoku ne ʻiloʻi ʻae ngaahi meʻa fufū ʻoe loto.

22 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?

‌ʻIo, koeʻuhi ko koe ʻoku tāmateʻi ʻakimautolu ʻi he ʻaho kotoa pē; ʻoku lau ʻakimautolu ʻo hangē ko e fanga sipi ke tāmateʻi.

23 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

Ke ke ʻā, ko e hā ʻoku ke mohe ai, ʻE Sihova? Tuʻu hake, ʻoua naʻa ke liʻaki ʻakimautolu ʻo taʻengata.

24 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.

Ko e hā ʻoku ke fufū ai ho fofonga, ʻo fakangaloʻi homau tautea mo homau taʻomia?

25 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?

He kuo lolohifo homau laumālie ki he efu: kuo hiki homau kete ki he kelekele.

26 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden. Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

Tuʻu hake ko homau tokoni, pea huhuʻi ʻakimautolu koeʻuhi ko hoʻo ʻaloʻofa.