Psaltaren 139
1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
Ki he Takimuʻa, ko e Saame ʻa Tevita. ʻE Sihova, naʻa ke ʻahiʻahiʻi au, pea kuo ke ʻiloʻi au.
2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
ʻOku ke ʻiloʻi ʻeku nofo hifo mo ʻeku tuʻu hake, ʻoku ke ʻiloʻi ʻeku ngaahi mahalo ʻoku kei mamaʻo.
3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
ʻOku ke ʻāʻi hoku hala mo hoku tokotoʻanga, pea ʻoku ke ʻiloʻi hoku hala kotoa pē.
4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
He ʻoku ʻikai ha lea ʻi hoku ʻelelo, ka ko koe, ʻE Sihova, ʻoku ke ʻiloʻi kotoa pē.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
Naʻa ke kāpui au ʻi hoku tuʻa mo hoku ʻao, ʻo ke hilifaki ho nima kiate au.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
Ko e ʻilo pehē ʻoku fakaofo lahi kiate au; ʻoku māʻolunga ia, ʻoku ʻikai te u faʻa lavaʻi ia.
7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
Te u ʻalu ki fē mei ho Laumālie? Pe te u hola ki fē mei ho ʻao?
8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)
Kapau te u ʻalu hake ki he loto langi, ʻoku ke ʻi ai: kapau te u ngaohi hoku mohenga ʻi heli, vakai, ʻoku ke ʻi ai. (Sheol h7585)
9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
Kapau te u toʻo mai ʻae ngaahi kapakau ʻoe pongipongi, pea nofo ʻi he ngaahi ngataʻanga ʻoe tahi;
10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
ʻE tataki foki au ʻe ho nima ʻi ai, pea ko ho nima toʻomataʻu te ne puke au.
11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
Kapau te u pehē, Ko e moʻoni ʻe ʻufiʻufi au ʻe he poʻuli; ʻe hoko ʻae pō foki ko e maama ʻo takatakai ʻiate au.
12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
ʻIo, ʻoku ʻikai fakafufū meiate koe ʻe he poʻuli, ka ʻoku malama ʻae pō ʻo hangē ko e ʻaho: ko e poʻuli mo e maama ʻoku na tatau pe kiate koe.
13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
He kuo ke maʻu hoku kongaloto: naʻa ke ʻufiʻufi au ʻi he manāva ʻo ʻeku faʻē.
14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
Te u fakamālō kiate koe; he ʻoku fakamanavahē mo fakaofo hoku ngaohi: ʻoku fakaofo hoʻo ngaahi ngāue; pea ʻoku ʻilo pau ki ai ʻe hoku laumālie.
15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
Naʻe ʻikai fufū ʻa hoku sino meiate koe, ʻi he ngaohi au ʻi he lilo, mo teuteu lelei au ʻi he ngaahi potu māʻulalo ʻoe fonua.
16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
Naʻe ʻafio ho fofonga ki hoku sino ʻoku teʻeki ai fakaʻosi; pea naʻe tohi ʻi hoʻo tohi hoku ngaahi kupuʻi sino kotoa pē, ʻaia naʻe fakatupu fakaholo, ʻi he teʻeki ai ha kupu ʻe taha.
17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
ʻE ʻOtua, hono ʻikai mahuʻinga ʻa hoʻo ngaahi fakakaukau kiate au! ʻOku fēfē nai hono lahi ʻo ia!
18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
Kapau te u lau ia, ʻoku lahi hake hono lau ʻi he ʻoneʻone: ʻo kau ka ʻā hake ʻoku ou kei ʻiate koe.
19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
ʻE ʻOtua, ko e moʻoni te ke tāmateʻi ʻae angahala: ko ia mou ʻalu ʻiate au, ʻakimoutolu ʻae kau tangata pani toto.
20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
He ʻoku nau lea kovi ʻi he angatuʻu kiate koe, pea ko ho ngaahi fili ʻoku nau takuanoa [ho huafa].
21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
ʻE Sihova, ʻikai ʻoku ou fehiʻa kiate kinautolu ʻoku nau fehiʻa kiate koe? Pea ʻikai ʻoku ou mamahi ʻiate kinautolu ʻoku nau tuʻu hake ʻo angatuʻu kiate koe?
22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
ʻOku ou fehiʻa kiate kinautolu ʻaki ʻae fehiʻa ʻaupito: ʻoku ou lau ʻakinautolu ko hoku ngaahi fili.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
ʻE ʻOtua, ʻafioʻi au, pea ke ʻiloʻi hoku loto: ʻahiʻahiʻi au, mo ke ʻiloʻi ʻeku ngaahi mahalo:
24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
Pea ke vakai pe ʻoku ai ha hala kovi ʻiate au, pea ke tataki au ʻi he hala taʻengata.
