Psaltaren 132

1 En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,

Ko e Hiva ʻae ʻalu hake. ‌ʻE Sihova, ke ke manatu kia Tevita, mo ʻene mamahi kotoa pē:

2 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

‌ʻA ʻene fuakava kia Sihova, mo ʻene lea fakapapau ki he ʻOtua mālohi ʻa Sēkope;

3 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,

“Ko e moʻoni ʻe ʻikai te u ʻalu ki hoku fale nofoʻanga, pe ʻalu hake ki hoku mohenga;

4 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,

‌ʻE ʻikai te u tuku ʻae mohe ki hoku mata, pe ko e tulemohe ki hoku laumata,

5 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.»

Kaeʻoua ke u ʻilo ha potu moʻo Sihova, ko e ʻafioʻanga ki he ʻOtua mālohi ʻo Sēkope.”

6 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.

Vakai, naʻa tau fanongo ki ai ʻi ʻEfalata: pea naʻa tau ʻilo ia ʻi he ngaahi ngoue ʻoe vao.

7 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

“Te tau hū ki hono ngaahi fale fehikitaki: te tau lotu ʻi hono tuʻunga vaʻe.”

8 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.

Tuʻu hake, ʻE Sihova, ki ho mālōlōʻanga; ʻa koe, mo e puha ʻoe fuakava ʻo ho mālohi.

9 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.

Ke kofuʻaki ʻe hoʻo kau taulaʻeiki ʻae angatonu; pea ke kalanga ʻi he fiefia ʻa hoʻo kakai māʻoniʻoni.

10 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

Koeʻuhi ko hoʻo tamaioʻeiki ko Tevita, ʻoua naʻa ke fakatafoki ʻae mata ʻo hoʻo pani.

11 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

Kuo fuakava ʻa Sihova ʻi he moʻoni kia Tevita; ʻe ʻikai te ne liliu mei ai; “Te u fokotuʻu ki ho nofoʻa ʻae fua ʻo ho sino.

12 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.

Kapau ʻe fai ʻe hoʻo fānau ki heʻeku fuakava mo ʻeku fakamoʻoni ʻaia te u ako kiate kinautolu, ʻe nofo foki ʻenau fānau ʻi ho nofoʻa fakaʻeiʻeiki ʻo lauikuonga.”

13 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.

He kuo fili ʻe Sihova ʻa Saione; kuo ne finangalo ki ai ko hono ʻafioʻanga.

14 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

“Ko hoku mālōlōʻanga eni ʻo taʻengata: te u nofo ʻi heni; he naʻaku finangalo ki ai.

15 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

Ko e moʻoni te u tāpuaki lahi hono meʻakai: te u fakamākona ʻa hono kau masiva ʻaki ʻae mā.

16 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.

Te u fakakofu foki ʻene kau taulaʻeiki ʻaki ʻae fakamoʻui: pea ko ʻene kau māʻoniʻoni tenau kalanga ʻo leʻo lahi ʻi he fiefia.

17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.

Te u ngaohi ke moto ai ʻae nifo ʻo Tevita: kuo u tuʻutuʻuni ʻae maama ʻa ʻeku pani.

18 Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.» Se Horn i Ordförkl.

Te u fakakofuʻaki hono ngaahi fili ʻae mā: ka ʻe maʻuiʻui ʻa hono tatā ʻiate ia.”