Psaltaren 125

1 En vallfartssång. De som förtrösta på HERREN, de likna Sions berg, som icke vacklar, utan förbliver evinnerligen.

Ko e Hiva ʻae ʻalu hake. Ko kinautolu ʻoku falala kia Sihova tenau tatau mo e moʻunga ko Saione, ʻaia ʻoku ʻikai siʻi faʻa hiki, kae tuʻumaʻu pe ʻo taʻengata.

2 Jerusalem omhägnas av berg, och HERREN omhägnar sitt folk, ifrån nu och till evig tid.

Hangē ko e takatakai ʻe he ngaahi moʻunga ʻa Selūsalema, ʻoku takatakai pehē ʻe Sihova ʻa hono kakai mei he ʻaho ni ʻo lauikuonga.

3 Ty ogudaktighetens spira skall icke förbliva över de rättfärdigas arvslott, på det att de rättfärdiga ej må uträcka sina händer till orättfärdighet.

Koeʻuhi ʻe ʻikai tuku maʻu ʻae tokotoko ʻoe angahala ʻi he tofiʻa ʻoe angatonu; telia naʻa mafao atu ʻe he angatonu honau nima ki he angahala.

4 Gör gott, o HERRE, mot de goda och mot dem som hava redliga hjärtan.

‌ʻE Sihova, ke ke fai lelei kiate kinautolu ʻoku angalelei, pea kiate kinautolu ʻoku angatonu ʻi honau loto.

5 Men dem som vika av på vrånga vägar, dem rycke HERREN bort tillika med ogärningsmännen. Frid vare över Israel!

Ka ko kinautolu ʻoku nau afe ki honau ngaahi hala pikopiko, ʻe tataki atu ʻakinautolu ʻe Sihova fakataha mo e kakai fai kovi: ka ʻe hoko ʻae melino ki ʻIsileli.