Psaltaren 122

1 En vallfartssång; av David. Jag gladdes, när man sade till mig: »Vi skola gå till HERRENS hus.»

Ko e Hiva ʻa Tevita maʻae ʻalu hake. Naʻaku fiefia ʻi heʻenau pehē mai kiate au, “Ke tau ō ki he fale ʻo Sihova.”

2 Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem,

‌ʻE tuʻu homau vaʻe ki lotoʻā ʻi ho ngaahi matapā, ʻE Selūsalema.

3 Jerusalem, du nyuppbyggda stad, där hus sluter sig väl till hus,

Kuo langa ʻa Selūsalema ʻo hangē ko e kolo ʻoku māʻopoʻopo:

4 dit stammarna draga upp, HERRENS stammar, efter lagen för Israel, till att prisa HERRENS namn.

‌ʻAia ʻoku ʻalu hake ki ai ʻae ngaahi faʻahinga, ʻae ngaahi faʻahinga ʻo Sihova, ki he fakamoʻoni ʻa ʻIsileli, ke ʻatu ʻae fakafetaʻi ki he huafa ʻo Sihova.

5 Ty där äro ställda domarstolar, stolar för Davids hus.

He ʻoku fokotuʻu ʻi ai ʻae ngaahi nofoʻa ʻoe fakamaau, ko e ngaahi nofoʻa ʻoe fale ʻo Tevita.

6 Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig.

Mou hūfia ke melino ʻa Selūsalema: “ʻE monūʻia ʻakinautolu ʻoku nau ʻofa kiate koe.

7 Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats!

Ke ʻai ʻae melino ʻi ho ngaahi lotoʻā maka, mo e monūʻia ʻi ho ngaahi fale fakaʻeiʻeiki.”

8 För mina bröders och vänners skull vill jag tillsäga dig frid.

Pea koeʻuhi ko hoku ngaahi kāinga mo hoku ngaahi kaumeʻa, te u lea ni, “Ke ʻiate koe ʻae melino.”

9 För HERRENS, vår Guds, hus' skull vill jag söka din välfärd.

Koeʻuhi ko e fale ʻo Sihova ko hotau ʻOtua, te u kumi ke ke lelei ai.