Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Een bedevaartslied. Tot Jahweh riep ik in mijn nood, En Hij heeft mij verhoord.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Verlos mij, Jahweh, van leugenlippen En lastertongen!

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Wat kan een lastertong u al brengen, En wat er nog bij doen:

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Scherpgepunte oorlogspijlen, Met gloeiende houtskool!

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Wee mij, dat ik moet toeven In de tenten van Mésjek, En dat ik moet wonen In de tenten van Kedar!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Reeds te lang leef ik samen Met vredeverstoorders;

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Als ìk over vrede wil spreken, Zoeken zij strijd!