Psaltaren 104

1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.

Halleluja! Loof Jahweh, mijn ziel: Jahweh, mijn God, hoog zijt Gij verheven! Gij hebt U met glorie en luister omkleed,

2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;

En hult U in het licht als een mantel; Gij spant de hemelen uit als een tent,

3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.

En legt op de wateren uw opperzalen. Gij maakt van de wolken uw wagen, Zweeft op de vleugels van de wind;

4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.

Stelt de stormen aan tot uw boden, Laaiend vuur tot uw knechten.

5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.

Gij hebt de aarde op haar pijlers gegrond, Zodat ze voor eeuwig niet wankelt.

6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.

De Oceaan bedekte haar als een kleed, Nog boven de bergen stonden de wateren:

7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.

Maar ze namen de vlucht voor uw dreigen, Rilden van angst voor de stem van uw donder;

8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.

Toen rezen de bergen, en zonken de dalen Op de plaats, die Gij hun hadt bestemd.

9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.

Gij hebt ze grenzen gesteld, die ze niet overschreden, Ze mochten niet meer de aarde bedekken;

10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.

Gij zendt de bronnen in de dalen, En tussen de bergen stromen ze voort;

11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.

Ze laven al de wilde dieren, En de woudezel lest er zijn dorst;

12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.

Daar nestelen de vogels uit de lucht, En fluiten er tussen de struiken.

13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.

Uit uw zalen drenkt Gij de bergen, Door het sap van uw nevel wordt de aarde verzadigd;

14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden

Gij laat voor het vee het gras ontspruiten, En het groen voor wat de mensen dient. Gij roept het graan uit de aarde te voorschijn,

15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.

En de wijn, die het hart van de mensen verheugt; Olie, om het gelaat te doen glanzen, Brood, dat het hart van de mensen verkwikt.

16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;

Jahweh’s bomen drinken zich vol, De Libanon-ceders, die Hij heeft geplant:

17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.

Waar de vogels zich nestelen, In wier toppen de ooievaar woont.

18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.

De hoogste bergen zijn voor de gemzen, De klippen een schuilplaats voor bokken.

19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.

Gij schiept de maan, om de tijd te bepalen, De zon weet, wanneer ze onder moet gaan.

20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,

Maakt Gij het donker, dan wordt het nacht, En sluipen de wilde beesten rond,

21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.

Brullen de leeuwen om buit, En vragen God om hun voedsel.

22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.

De zon gaat op: ze kruipen weg, En leggen zich neer in hun holen;

23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.

Maar de mens tijgt aan zijn werk, En aan zijn arbeid tot aan de avond.

24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.

Hoe ontzaglijk zijn uw werken, o Jahweh: Gij hebt ze allen met wijsheid gewrocht! De aarde is vol van uw schepselen,

25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.

Niet minder de zee; Die is groot en geweldig, En het wemelt daarin zonder tal: Beesten, kleine en grote,

26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.

Monsters trekken er door, Liwjatan dien Gij hebt geschapen, Om er mede te spelen.

27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.

Allen zien naar U uit, Om voedsel, elk op zijn tijd.

28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.

Geeft Gij het: ze eten het op; Gij opent uw hand: ze worden van het goede verzadigd.

29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.

Maar verbergt Gij uw aanschijn: Ze verstarren van schrik; Gij ontneemt hun de adem: Ze sterven en keren terug tot hun stof.

30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.

Maar Gij zendt weer uw geest: en ze worden geschapen, En Gij vernieuwt het aanschijn der aarde!

31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,

Eeuwig dure de glorie van Jahweh, En blijve Jahweh Zich in zijn werken verheugen;

32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.

Hij, die de aarde beziet: en ze beeft; Die de bergen aanraakt: ze roken!

33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.

Heel mijn leven zal ik zingen voor Jahweh, Mijn God blijven loven, zolang ik besta!

34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.

Moge mijn zang Hèm behagen, En ìk mij in Jahweh verblijden;

35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!

Maar mogen de zondaars van de aarde verdwijnen, En de goddelozen niet blijven bestaan! Loof Jahweh, mijn ziel!