Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Kent gij de tijd, waarop de gemzen springen, Neemt gij het jongen der hinden waar;

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Telt gij de maanden van haar dracht, Bepaalt gij de dag, dat zij werpen?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Ze krommen zich, drijven haar jongen uit, En haar weeën zijn heen;

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Haar jongen worden sterk, groeien op in de steppe, Lopen weg, en keren niet tot haar terug!

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Wie heeft den woudezel in vrijheid gelaten, Wie dien wilde de boeien geslaakt,

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

Hem, wien Ik de woestijn tot woning gaf, De zilte steppe tot verblijf;

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Die spot met het lawaai van de stad, Die zich niet stoort aan het razen der drijvers;

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

Die de bergen als zijn weide doorsnuffelt, En naar al wat groen is, neust.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Wil de woudos ù dienen, Aan ùw krib overnachten;

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Slaat gij een touw om zijn nek, Egt hij de voren achter ú?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Vertrouwt ge op hem om zijn geweldige kracht, Laat ge aan hem uw arbeid over;

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Rekent ge op hem, om uw oogst te gaan halen, En uw graan op uw dorsvloer te brengen?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Vrolijk klapwiekt de struis, De moeder van kostbare veren en pennen,

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

Maar die haar eieren stopt in de grond, En ze uitbroeien laat op het zand.

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Ze vergeet, dat een voet ze vertrappen kan, Dat de wilde beesten ze kunnen verpletteren;

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Ze is hard voor haar jongen, alsof het de hare niet zijn, Het deert haar niet, al is haar moeite vergeefs:

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

Want God heeft haar de wijsheid onthouden, Geen verstand haar geschonken.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

Toch rent ze weg, zodra de boogschutters komen, En spot met het paard en zijn ruiter!

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Geeft gij het paard zijn heldenmoed, Hebt gij zijn nek met kracht bekleed;

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Laat gij als een sprinkhaan het springen, Laat gij het hinniken, geweldig en fier?

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Het draaft door het dal, het juicht in zijn kracht, En stormt op de wapenen aan;

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Het spot met angst, wordt nimmer vervaard, En deinst niet terug voor het zwaard.

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

Boven op zijn rug rammelt de koker met pijlen, Bliksemt de lans en de speer;

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Ongeduldig, onstuimig verslindt het de bodem, Niet meer te temmen, als de bazuinen weerschallen.

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

Bij iedere trompetstoot roept het: Hoera! Van verre reeds snuift het de strijd, De donderende stem van de leiders, Het schreeuwen der krijgers!

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Stijgt de sperwer op door uw beleid, En slaat hij zijn vleugels uit naar het zuiden?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Neemt op uw bevel de gier zijn vlucht, En bouwt hij zijn nest in de hoogte?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

Hij woont en nestelt op rotsen, Op steile en ontoegankelijke klippen;

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

Van daar beloert hij zijn prooi, Uit de verte spieden zijn ogen.

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

Zijn jongen slurpen bloed, Waar lijken liggen, hij is er terstond!