Job 29

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Ka naʻe fai ai pe ʻe Siope ʻene lea mamafa, ʻo ne pehē,

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

“Taumaiā kuo u tatau eni mo e ngaahi māhina kuo hili ange, ʻo hangē ko e ngaahi ʻaho naʻe maluʻi ai au ʻe he ʻOtua;

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

‌ʻI he kei ulo ʻa ʻene maama ki hoku ʻulu, pea u ʻalu mo ʻene maama ʻi he fakapoʻuli;

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

‌ʻO hangē ko ʻeku nofo ʻi he ngaahi ʻaho ʻo ʻeku monūʻia, ʻi he fakataha ʻae kakai ʻoe ʻOtua ʻi hoku fale;

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

‌ʻI he kei ʻiate au ʻae Māfimafi, pea ʻiate au mo ʻeku fānau;

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

‌ʻI he tafe ʻae pota ʻi hoku hala, pea lilingi mai ʻe he maka ʻae lolo lahi ʻaupito;

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

‌ʻI heʻeku ʻalu atu ʻi he loto kolo ki he matapā, pea teuʻi hoku nofoʻanga ʻi he hala lahi!

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

Naʻe sio kiate au ʻae kau talavou, ʻonau toitoi: pea tutuʻu ki ʻolunga ʻae kau mātuʻa.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

Naʻe taʻofi ʻe he ngaahi ʻeiki ʻenau alea, ʻo ʻai honau nima ki honau ngutu.

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

Naʻe longo pe ʻae houʻeiki, pea piki honau ʻelelo ki honau ʻoʻaoʻingutu.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

‌ʻI he ongoʻi au ʻe he telinga, ne ne tāpuakiʻi au; pea ʻi he mamata ʻae mata kiate au, naʻa ne fakamoʻoniʻi au:

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

He naʻaku fakahaofia ʻae masiva naʻe tangi, ʻae tamai mate, mo ia naʻe ʻikai hano tokoni.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

Ko e tāpuaki ʻo ia naʻe meimei mate ne hoko kiate au: pea naʻaku fakafiefiaʻi ke hiva ʻae loto ʻoe fefine kuo mate hono husepāniti.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Ne u ai ʻae māʻoniʻoni, pea ne ʻufiʻufi ʻaki au: naʻe tatau ʻeku fakamaau mo e pulupulu mo e pale.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

Ko e mata au ki he kui, mo e vaʻe ki he ketu.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

Ko e tamai au ki he masiva: pea ko e meʻa naʻe ʻikai te u ʻiloʻi ne u kumi lahi ki ai.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

Naʻaku fesiʻi ʻae kouʻahe ʻoe fai kovi, ʻo toʻo ʻae meʻa faʻao mei hono nifo.

18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Pea u toki pehē, ‘Te u mate ʻi hoku pununga, pea te u fakalahi hoku ngaahi ʻaho ke hangē ko e ʻoneʻone.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

Naʻe mafola hoku aka ʻi he ngaahi veʻe vai, pea toka ʻae hahau ki hoku vaʻa ʻi he pō kotoa.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

Ko hoku ongoongolelei naʻe maʻuiʻui pe, pea naʻe fakafoʻou ʻeku kaufana ʻi hoku nima.’

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

“Naʻe fakafanongo ʻae kakai kiate au, ʻo tatali, pea fakalongo pē ʻi heʻeku akonaki.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Hili ʻeku lea naʻe ʻikai te nau tali; pea naʻe tō ʻeku lea kiate kinautolu.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

Pea naʻa nau tatali kiate au ʻo hangē ki he ʻuha: pea nau fakamanga lahi honau ngutu ʻo hangē ki he ʻuha mui.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Ne u kata kiate kinautolu, pea ʻikai te nau faʻa tui; pea ko e maama ʻo hoku mata naʻe ʻikai ke nau lī ki lalo.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

Naʻaku fili honau hala, ʻo nofo ko e ʻeiki, ne u nofo ʻo hangē ha tuʻi ʻi he kautau, pea hangē ha taha ʻoku ne fakafiemālieʻi ʻae kakai mamahi.