Job 24

1 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

“Ko e meʻa ʻi he ʻikai lilo ʻae ngaahi kuonga mei he Māfimafi, ko e hā ʻoku ʻikai mamata ai ki hono ngaahi ʻaho ʻekinautolu ʻoku nau ʻiloʻi ia?

2 Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;

‌ʻOku hiki ʻe he niʻihi ʻae ngaahi fakangatangata ʻoe fonua; ʻoku nau ʻave fakamālohi ʻae ngaahi fanga manu, ʻonau fafanga ʻaki ʻakinautolu.

3 de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.

‌ʻOku nau fakahēʻi ʻae ʻasi ʻae tamai mate, ʻoku nau maʻu ko e totongi ʻae pulu tangata ʻae fefine kuo mate hono husepāniti.

4 Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

‌ʻOku nau fakaafeʻi ʻae masiva mei he hala: ʻoku toitoi fakataha ʻae kakai masiva ʻoe fonua.

5 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.

Vakai, ʻoku nau ʻalu atu ki heʻenau ngāue ʻo hangē ko e fanga ʻasi kaivao ʻoe toafa; ʻo tuʻu hengihengi ki he kaihaʻa: ʻoku maʻu ʻae meʻakai maʻanautolu mo ʻenau fānau mei he toafa.

6 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.

‌ʻOku nau taki taha tuʻusi ʻene koane ʻi he ngoue: pea utu ʻe he angahala ʻae fua ʻoe vaine.

7 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.

‌ʻOku nau fai ke mohe taʻekafu ʻae telefua, pea ʻikai ha kafu ʻi he momoko.

8 Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

‌ʻOku nau viviku ʻi he ngaahi ʻuha mei he moʻunga, mo nau fāufuaʻi ʻae maka ko e taʻehamaluʻanga.

9 Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.

‌ʻOku hamusi ʻe he niʻihi ʻae tamai mate mei he huhu, pea maʻu ʻae kofu ʻoe masiva ko e totongi.

10 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.

‌ʻOku nau fai ke ʻalu telefua ia ʻo taʻehakofu, ʻonau ʻave ʻae ū uite mei he fiekaia;

11 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.

‌ʻOku nau fai lolo ʻi honau ngaahi loto ʻā, ʻo molomoloki ʻae ngaahi tataʻoʻanga uaine, mo nau fieinu.

12 Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

‌ʻOku toʻe ʻae kakai mei he loto kolo, pea tangi kalanga ʻae laumālie ʻoe mamahiʻia: kae ʻikai ke tokangaʻi ʻe he ʻOtua.

13 Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.

“Ko kinautolu ni ʻoku nau angatuʻu ki he maama; ʻoku ʻikai ke nau ʻilo hono ngaahi hala ʻoʻona, pe nofomaʻu ʻi hono ngaahi ʻaluʻanga.

14 Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.

‌ʻOku tuʻu fakataha ʻae fakapō mo e maama ʻo ne tāmateʻi ʻae masiva mo e vaivai, pea tatau ia ʻi he poʻuli mo ha kaihaʻa.

15 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

‌ʻOku tatali ʻae mata ʻoe tono fefine ki he efiafi poʻuli, ʻo ne pehē, ‘ʻE ʻikai sio ha mata kiate au,’ pea ne fakapuli hono mata.

16 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.

‌ʻOka poʻuli ʻoku nau keli ki he ngaahi fale, ʻaia naʻa nau fakaʻilongaʻi moʻonautolu ʻi he kei ʻaho, ʻoku ʻikai ke nau ʻilo ʻae maama.

17 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

He ʻoku tatau kiate kinautolu ʻae pongipongi mo e malumalu ʻoe mate: pea ka ʻiloa, ʻoku nau ʻi he lilika ʻoe malumalu ʻoe mate.

18 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.

“ʻOku ʻalu vave ia ʻo hangē ko e vaitafe; kuo fakamalaʻia honau tofiʻa ʻi he fonua: ʻoku ʻikai mamata ia ki he hala ʻoe ngaahi ngoue vaine.

19 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat. (Sheol h7585)

Ko e laʻā mo e pupuha ʻoku faʻao ai ʻae ngaahi vai ʻuha hinehina: ʻoku pehē ʻae faʻitoka kiate kinautolu kuo fai angahala. (Sheol h7585)

20 Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.

‌ʻE fakangaloʻi ia ʻe he manāva; ʻe kai melie ia ʻe he kelemutu; ʻe ʻikai toe manatuʻi ia; pea ʻe fesiʻi ʻae angahala ʻo hangē ko e ʻakau.

21 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»

‌ʻOku ne fai kovi ki he paʻa naʻe ʻikai fānau: pea ʻoku ʻikai fai lelei ki he fefine kuo mate hono husepāniti.

22 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;

‌ʻOku ne toho ʻaki ʻe hono mālohi ʻae kakai mālohi: ʻoku ne tuʻuhake, pea ʻikai ʻilo ʻe ha taha pe te ne moʻui.

23 han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.

Neongo ʻene foaki kiate ia ʻae nofo fiemālie, ʻaia ʻoku ne falala ki ai; ka ʻoku ne ʻafioʻi honau ngaahi hala.

24 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.

‌ʻOku hakeakiʻi ʻakinautolu ʻo fuoloa siʻi pe, ka ʻe mole leva, pea fakahifo ki lalo; ʻoku toʻo atu ʻakinautolu ʻo hangē ko e kakai fulipē, pea tutuʻu ʻo hangē ko e ngaahi fua ʻoe uite.

25 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?

Pea kapau ʻoku ʻikai pehē, ko hai te ne fakaʻilo ʻeku loi, mo fakataʻeʻaonga ʻeku lea?”