Job 16

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Pea naʻe toki tali ʻe Siope, ʻo ne pehē,

2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

Kuo lahi ʻae meʻa pehē kuo u fanongo ai: ko e kau fakafiemālie fakamamahi ʻakimoutolu kotoa pē.

3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

‌ʻE ngata afe ʻae launoa? Pe ko e hā ʻoku ne tokoniʻi koe ke ke tali?

4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

Te u faʻa lea foki ʻeau ʻo hangē pe ko kimoutolu: ka ne fetongi ʻaki homou laumālie ʻa hoku laumālie, te u faʻa fokotuʻu lea kiate kimoutolu, pea te u kalokalo hoku ʻulu kiate kimoutolu.

5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

Ka te u tokoniʻi ʻakimoutolu ʻaki hoku ngutu, pea ko e ueʻi ʻo hoku loungutu ʻe fakafiemālieʻi ʻakimoutolu.

6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

“Neongo ʻeku lea, ʻoku ʻikai fakasiʻisiʻi ʻeku mamahi: pea kapau te u taʻofi, ko e hā ʻeku fiemālie ai?

7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

Ka ko eni, kuo ne fakakikinaʻi au: kuo ke fakaʻauha ʻa hoku kāinga kotoa pē.

8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

Kuo ke ʻufiʻufi ʻaki au ʻae feʻufeʻu, ko e fakamoʻoni ia: pea ʻoku ha hake hoku tutue ʻo valoki ki hoku mata.

9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

‌ʻOku ne haehae au ʻi hono houhau, ʻaia ʻoku fehiʻa kiate au ʻoku ne fengaiʻitaki hono nifo kiate au, ʻoku matalili ʻa hoku fili kiate au.

10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

Kuo nau fakamanga honau ngutu kiate au; kuo taaʻi manuki au ʻi hoku kouʻahe; kuo nau fakataha ʻakinautolu kiate au.

11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

Kuo tukuange au ʻe he ʻOtua ki he kakai angahala, pea kuo ne lī au ki he nima ʻoe kakai fai kovi.

12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

Ne u fiemālie, ka kuo ne maumauʻi au: kuo ne kuku foki hoku kia, ʻo laiki au, ʻo fokotuʻu au ko hono fanaʻanga.

13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

‌ʻOku tuʻu takatakai kiate au ʻene kau tangata fana, ʻoku ne fahiua hoku konga loto, ʻo ʻikai tuku; ʻoku ne lilingi hoku ʻahu ki he kelekele.

14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

‌ʻOku ne maumauʻi au ʻaki ʻae tā ki he tā, ʻoku ne ʻohofia au ʻo hangē pe ha fuʻu tangata lahi.

15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

Kuo u tuitui ʻae tauangaʻa ki hoku kili, ʻo fakaʻuliʻi hoku nifo ʻi he efu.

16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

‌ʻOku kovi hoku mata ʻi he tangi, pea ʻoku ʻi hoku laumata ʻae malumalu ʻoe mate;

17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

Ka ʻoku ʻikai ʻi ha taʻetotonu kuo ʻi hoku nima: pea ʻoku māʻoniʻoni foki ʻeku lotu.

18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

“ʻE kelekele, ʻoua naʻa ke ʻuʻufi hoku toto, pea ʻoua naʻa hao ki ha potu ʻa ʻeku tangi.

19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

Ko eni foki, vakai, ʻoku ʻi he langi hoku fakamoʻoni, pea ko ia ʻoku ne ʻiloʻi au ʻoku ʻi ʻolunga.

20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

‌ʻOku manukiʻi au ʻe hoku ngaahi kāinga: ka ʻoku lilingi ʻae loʻimata ʻa hoku mata ki he ʻOtua.

21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

Taumaiā ke faʻa alea ʻae tangata mo e ʻOtua, ʻo hangē ko e tangata mo hono kaungāʻapi!

22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

‌ʻOka hokosia ʻae ngaahi taʻu siʻi, te u toki ʻalu ʻi he hala ʻe ʻikai te u foki mei ai.