Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

“ʻOku fiu hoku laumālie ʻi heʻeku moʻui; te u tuku au ke u lāunga; te u lea ʻi he mamahi ʻo hoku laumālie.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Te u pehē ki he ʻOtua, ʻoua naʻa ke tuku au ko e halaia; fakahā mai pe ko e hā ʻoku ke fakamamahiʻi ai au.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

He ʻoku taau mo koe ke fakamamahi, koeʻuhi ke ke fehiʻa ki he ngāue ʻa ho nima, ka ke fakamaama ki he fakakaukau ʻae angahala?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

He ʻoku ke mata fakakakano? Pe ʻoku ke mamata ʻo hangē ko e mamata ʻae tangata?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

He ʻoku tatau ho ngaahi ʻaho mo e ngaahi ʻaho ʻoe tangata? Mo ho ngaahi taʻu mo e ngaahi ʻaho ʻoe tangata,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

Koeʻuhi ʻoku ke ʻekea ʻeku angahala, mo ke hakule ʻa ʻeku fai kovi?

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

‌ʻOku ke ʻilo ʻoku ʻikai te u fai kovi, pea ʻoku ʻikai ha taha ʻe faʻa fakahaofi mei ho nima.

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

“Kuo ngaohi au ʻe ho nima mo fakafuofua takatakai au; ka ʻoku ke tāmateʻi au.

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

‌ʻOku ou kole kiate koe, ke ke manatuʻi, kuo ke ngaohi au ʻo hangē ko e ʻumea pea te ke toe ʻomi au ki he efu?

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

He naʻe ʻikai te ke lilingi au ʻo hangē ko e huʻahuhu, mo fakafefeka au ʻo hangē ko e siisi?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

Kuo ke fakakofuʻaki au ʻae kili mo e kakano, pea kuo ke ʻāʻi au ʻaki ʻae ngaahi hui mo e uoua.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Kuo ke tuku kiate au ʻae moʻui mo e ʻofa, pea kuo fakatolonga ʻeku moʻui ʻi hoʻo faʻa ʻaʻahi.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

Pea kuo ke fufū ʻae ngaahi meʻa ni ʻi ho loto: ʻoku ou ʻilo ʻoku ʻiate koe eni.

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

Kapau te u fai hala, ʻoku ke fakaʻilongaʻi au, pea ʻe ʻikai te ke fakatonuhiaʻi au mei heʻeku angahia.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Kapau ʻoku ou fai hala ko au pe ʻe malaʻia; pea kapau te u māʻoniʻoni, kae ʻikai te u faʻa hanga hake hoku ʻulu. ʻOku ou pito ʻi he puputuʻu; ko ia ke ke vakai ki heʻeku mamahi;

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

He ʻoku tupulekina ia. ʻOku ke tuli au ʻo hangē ko ha laione fekai: pea ʻoku ke toe fakahā ʻo fakamanavahē koe kiate au.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

‌ʻOku ke fakafoʻou hoʻo kau fakamoʻoni kiate au, pea ke fakalahi ho houhau kiate au; ʻoku tautaufetongi ʻae tau kiate au.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

“Pea ko e hā kuo ke ʻomi ai au mei he manāva? Taumaiā ne u mate, ke ʻoua naʻa mamata ha mata kiate au!

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Ka ne pehē te u hangē naʻe ʻikai te u ʻi ai; pea ʻe fua au mei he manāva ki he faʻitoka.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

‌ʻIkai ʻoku siʻi pe hoku ngaahi ʻaho, pea tuku muʻa, ʻo tuku ai pe au, kau fakafiemālie siʻi,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

‌ʻI he teʻeki ai te u ʻalu pea ʻikai te u toe haʻu, ʻio, ki he fonua ʻoe fakapoʻuli mo e ʻata ʻoe mate;

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

Ko e fonua ʻoe fakapoʻuli, ʻo hangē ko e poʻuli ʻoe ʻata ʻoe mate, ʻo taʻeʻiai ha fakatonutonu, pea ʻoku tatau hono nima mo e fakapoʻuli.’”