2 Mosebok 1

1 Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten; med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:

Pea ko e ngaahi hingoa eni ʻoe fānau ʻa ʻIsileli, naʻe haʻu ki ʻIsipite; ʻae tangata kotoa pē mo ʻene kau nofoʻanga naʻe haʻu mo Sēkope.

2 Ruben, Simeon, Levi och Juda,

Ko Lupeni mo Simione, mo Livai, mo Siuta,

3 Isaskar, Sebulon och Benjamin,

Mo ʻIsaka, mo Sepuloni, mo Penisimani,

4 Dan och Naftali, Gad och Aser.

Mo Tani, mo Nafitali, mo Kata, mo ʻAseli.

5 Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio personer; men Josef var redan förut i Egypten.

Pea ko e fānau kotoa pē naʻe tupu ʻia Sēkope, ko e laumālie ʻe toko fitungofulu: he naʻe ʻi ʻIsipite ʻa Siosefa.

6 Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.

Pea naʻe pekia ʻa Siosefa, mo hono kāinga kotoa pē, mo e toʻutangata kotoa pē ko ia.

7 Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.

Pea naʻe fanafanau ʻae fānau ʻa ʻIsileli, ʻo tupu pe ʻo tokolahi ʻaupito, ʻonau hoko ʻo mālohi ʻaupito: pea naʻe fonu ʻae fonua ʻiate kinautolu.

8 Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef.

Pea naʻe toki hoko ʻae tuʻi foʻou ke pule ki ʻIsipite, ʻaia naʻe ʻikai te ne ʻilo ʻa Siosefa.

9 Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss för stort och mäktigt.

Pea pehē ʻe ia ki hono kakai, “Vakai, ko e kakai ʻae fānau ʻa ʻIsileli, ʻoku tokolahi hake, pea ʻoku mālohi ʻiate kitautolu:

10 Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga bort ur landet.»

Ko eni, ke tau fai fakapotopoto kiate kinautolu; telia naʻa nau tupu ʻo tokolahi, pea ʻe hoko ʻo pehē, ʻoka hoko ha tau, tenau kau mo hotau fili, ʻo tauʻi ʻakitautolu, pea ʻe hiki ai ʻakinautolu mei he fonua.”

11 Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom och Raamses.

Ko ia naʻa nau fakanofo ai ʻae kau enginaki ngāue ke fakamamahi ʻaki ʻakinautolu ʻa ʻenau ngaahi kavenga. Pea naʻa nau ngaohi ʻae kolo tukungakoloa ʻe ua moʻo Felo; ko Pitomi, mo Lamisisi.

12 Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för Israels barn.

Ka neongo ʻae ʻāsili fakamamahi ʻakinautolu, naʻa nau tupu pe ʻo fuʻu tokolahi hake. Pea naʻe mamahi ʻakinautolu koeʻuhi ko e fānau ʻa ʻIsileli.

13 Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten

Pea naʻe houtonga ʻae fānau ʻa ʻIsileli ʻe he kakai ʻIsipite.

14 och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel och med alla slags arbeten på marken korteligen, med tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra

‌ʻO nau fakamamahiʻi ʻenau moʻui ʻi he [ngāue ]pōpula ki he kelepulu, mo e makaʻumea, mo e ngāue kehekehe ʻi he ngoue: ko e ngāue kotoa pē ʻaia naʻa nau pule kenau fai, naʻe fakamamahi.

15 Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor -- den ena hette Sifra, den andra Pua -- som hjälpte barnaföderskorna,

Pea naʻe fekau ʻe he tuʻi ʻo ʻIsipite ki he kau māʻuli ʻoe kakai Hepelū, ko e hingoa ʻoe tokotaha ko Sifila, mo e hingoa ʻoe tokotaha ko Piua:

16 han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter, då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett flickebarn, så må det leva.»

‌ʻO ne pehē, “ʻOka mo ka fai ʻae ngāue ʻae māʻuli ki he kau fefine Hepelū, ʻo mamata ki heʻenau fāʻele; kapau ko e tama tangata, te mo tāmateʻi ia: pea kapau ko e taʻahine, pea ʻe moʻui ia.”

17 Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.

Ka naʻe manavahē ʻae ongo māʻuli ki he ʻOtua, pea naʻe ʻikai te na fai ʻo hangē ko e fekau ʻae tuʻi ʻo ʻIsipite kiate kinaua, ka naʻa na fakamoʻui ʻae fānau tangata.

18 Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?»

Pea fekau ʻe he tuʻi ʻo ʻIsipite ke haʻu ʻae ongo māʻuli, ʻo ne pehē kiate kinaua, “Ko e hā kuo mo fai ai ʻae meʻa ni, pea kuo mo fakamoʻui ʻae fānau tangata?”

19 Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan kommer till dem, hava de fött.»

Pea talaange ʻe he ongo māʻuli kia Felo, “Koeʻuhi ʻoku ʻikai tatau ʻae kau fefine Hepelū mo e kau fefine ʻIsipite; he ʻoku nau mālohi, pea ʻoku nau fāʻeleʻi ʻi he teʻeki ai hoko atu ʻae kau māʻuli kiate kinautolu.”

20 Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade sig och blev mycket talrikt.

Ko ia naʻe fai lelei ʻe he ʻOtua ki he ongo māʻuli: pea naʻe tupu pe ʻae kakai, ʻo fakaʻaʻau ʻo mālohi lahi.

21 Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus förkovras.

Pea ko e meʻa ʻi he manavahē ʻae kau māʻuli ki he ʻOtua, ko ia naʻa ne fakatupu ai hona fale.

22 Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn- skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»

Pea naʻe fekau ʻe Felo ki hono kakai kotoa pē, ʻo pehē, “Ko e fānau tangata kotoa pē ʻoku fāʻeleʻi te mou lī ia ki he vaitafe, pea ko e fānau fefine kotoa pē te mou fakamoʻui.”