5 Mosebok 2
1 Sedan vände vi oss åt annat håll, vi bröto upp och togo vägen mot öknen, åt Röda havet till, såsom Herren hade tillsagt mig, och vi höllo en lång tid på med att tåga omkring Seirs bergsbygd.
Pea naʻa tau tafoki, ʻo hiki hotau fononga ki he toafa ʻi he hala ʻoe Tahi Kulokula, ʻo hangē ko e folofola ʻa Sihova kiate au: pea naʻa tau tākai ʻae moʻunga ko Seia ʻo ʻaho lahi.
2 Och HERREN talade till mig och sade:
“Pea naʻe folofola ʻa Sihova kiate au, ʻo pehē,
3 »Länge nog haven I hållit på med att tåga omkring denna bergsbygd; vänden eder nu mot norr.
Kuo mou tākai ʻae moʻunga ni ʻo fuoloa: mou tafoki ki he feituʻu tokelau.
4 Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det område som tillhör edra bröder, Esaus barn, vilka bo i Seir; men fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara.
Pea ke fekau ki he kakai, ʻo pehē, ‘Te mou ʻalu ʻi he potu fonua ʻo homou kāinga ko e fānau ʻa ʻIsoa, ʻaia ʻoku nofo ʻi Seia; pea ʻe manavahē ʻakinautolu kiate kimoutolu: ko ia, mou vakai lelei kiate kimoutolu.
5 I skolen icke inlåta eder i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd, eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt Esau.
ʻOua naʻa mou fai ha meʻa kiate kinautolu; koeʻuhi naʻa mo hano laulahi ʻoe ʻaofi vaʻe ʻe taha, ʻe ʻikai te u foaki kiate kimoutolu ha konga siʻi ʻo honau fonua: koeʻuhi kuo u foaki ʻae moʻunga ko Seia kia ʻIsoa ko e tofiʻa.
6 Mat att äta skolen I köpa av dem för penningar; vatten att dricka skolen I ock köpa av dem för penningar.
Te mou fakatau meʻakai meiate kinautolu ʻaki ʻae paʻanga, ke mou kai; pea te mou fakatau vai ʻiate kinautolu ʻaki ʻae paʻanga, ke mou inu.’
7 HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk; han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har fattats dig.
He ko Sihova ko ho ʻOtua kuo ne tāpuakiʻi koe ʻi he ngaahi ngāue kotoa pē ʻa ho nima: ʻoku ne ʻafioʻi ho ʻeveʻeva ʻi he toafa lahi ni: ʻi he taʻu ʻe fāngofulu ni naʻe ʻiate koe ʻa Sihova ko ho ʻOtua; naʻe ʻikai te ke masiva ʻi ha meʻa ʻe taha.
8 Så drog vi då åstad bort ifrån våra bröder, Esaus barn, som bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och Esjon-Geber. Vi vände oss nu åt annat håll och drogo fram på vägen till Moabs öken.
Pea ʻi heʻetau ʻalu ange mei hotau kāinga ko e fānau ʻa ʻIsoa, ʻaia naʻe nofo ʻi Seia, ʻi he hala ʻoe toafa mei ʻElati, pea mei ʻEsioni-kepa, naʻa tau tafoki ʻo ʻalu ofi ki he hala ʻoe toafa ʻo Moape,
9 Och Herren sade till mig: »Du skall icke angripa Moab eller inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt Lots barn till besittning.
Pea naʻe folofola ʻa Sihova kiate au, ‘ʻOua naʻa fakamamahi ki he kau Moape, pea ʻoua naʻa tauʻi ʻakinautolu koeʻuhi ʻe ʻikai te u foaki kiate koe honau fonua ko e tofiʻa; he kuo u foaki ʻa ʻAla ki he fānau ʻa Lote ko honau tofiʻa.’
10 (Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som anakiterna.
Naʻe nofo ʻi ai ʻi muʻa ʻae kau Imime, ko e kakai lalahi, mo tokolahi mo lōloa, ʻo hangē ko e kau ʻAnaki;
11 Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men moabiterna kalla dem eméer.
ʻAkinautolu naʻe ui foki ko e kau sino lalahi, hangē ko e kau ʻAnaki ka naʻe ui ʻakinautolu ʻe he kau Moape ko e kau Imime.
12 I Seir bodde däremot fordom horéerna, men Esaus barn fördrevo dem för sig och förgjorde dem och bosatte sig på det land som Herren hade givit dem till besittning.)
Naʻe nofo ʻae kakai Hoa ʻi Seia foki ʻi muʻa; ka naʻe fetongi ʻakinautolu ʻe he fānau ʻa ʻIsoa, hili ʻenau fakaʻauha ʻakinautolu mei honau ʻao, pea nau nofo ʻi honau fonua; ʻo hangē ko ia kuo fai ʻe ʻIsileli ki he fonua ʻo hono tofiʻa, ʻaia naʻe foaki ʻe Sihova kiate kinautolu.
13 Stån nu upp och gån över bäcken Sered.» Så gingo vi då över bäcken Sered.
Pea ne u pehē, Mou tuʻu hake, ʻo ʻalu ki he kauvai ʻe taha ʻo Seleti. Pea naʻa tau ʻalu ki he kauvai ʻe taha ʻo Seleti:
14 Och den tid som åtgick för vår vandring från Kades-Barnea, till dess vi gingo över bäcken Sered. var trettioåtta år, och under denna tid förgicks hela den släktet, alla stridbara män i lägret, såsom Herren hade svurit att det skulle gå dem.
Pea ko hono fuoloa ʻo ʻetau haʻu mei Ketesi-pania, ʻo aʻu ki heʻetau hoko ki he kauvai ʻo Seleti, ko e taʻu ʻe tolungofulu ma valu: ke ʻoua ke ʻosiʻosingamālie mei he fakataha ʻae toʻutangata kotoa pē ʻoe kau tangata tau, ʻo hangē ko e fuakava ʻa Sihova kiate kinautolu.
15 Ja, Herrens hand drabbade dem, och han sände förödelse i lägret bland dem och ryckte dem bort därur, så att de förgingos.
He ko e moʻoni naʻe mafao ʻae nima ʻo Sihova kiate kinautolu, ke fakaʻauha ʻakinautolu mei he kakai, kaeʻoua kenau ʻosi.
16 Då nu alla stridbara män i folket hade dött ut,
Pea naʻe hoko ʻo pehē, ʻi heʻene mole ʻo pekia ʻae kau tangata tau kotoa pē mei he kakai,
17 talade HERREN till mig och sade:
Naʻe folofola ʻa Sihova kiate au, ʻo pehē,
18 »Du drager nu över Moabs gräns, genom Ar,
‘Te ke ʻalu atu he ʻaho ni ʻi he potu ʻo ʻAla, ʻi he mata fonua ʻo Moape:
19 och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke angripa dessa, ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning, eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till besittning.
Pea ʻoka ke ka hoko ʻo ofi ʻo hangatonu ki he fānau ʻa ʻAmoni, ʻoua naʻa fakamamahiʻi ʻakinautolu, pea ʻoua naʻa fai ha meʻa kiate kinautolu: koeʻuhi ʻe ʻikai te u foaki kiate koe ha tofiʻa ʻi he fonua ʻoe fānau ʻa ʻAmoni; he kuo tuku ia ki he fānau ʻa Lote ko honau tofiʻa.’
20 (Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter.
(Naʻe ui ia foki ko e fonua ʻoe ngaahi kakai lalahi naʻe nofo ai ʻi muʻa ʻae kakai lalahi pea naʻe ui ʻakinautolu ʻe he kau ʻAmoni, ko e kau Samisunuma;
21 De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som anakiterna. Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem och bosatte sig i deras land.
Ko e kakai lalahi, mo tokolahi, mo lōloa, ʻo hangē ko e kau ʻAnaki: ka naʻe fakaʻauha ʻakinautolu ʻe Sihova ʻi honau ʻao; pea naʻa nau tongia ʻakinautolu ʻo nofo ʻi honau fonua:
22 På samma sätt hade han gjort för Esaus barn, som bo i Seir, i det han för dem förgjorde horéerna; de fördrevo dem och bosatte sig i deras land, där de bo ännu i dag.
Hangē ko ia naʻa ne fai ki he fānau ʻa ʻIsoa, ʻaia naʻe nofo ʻi Seia, ʻi heʻene fakaʻauha ʻae kakai Hoa mei honau ʻao; pea naʻa nau tongia ʻakinautolu, pea nofo ʻi honau fonua ʻo aʻu ki he ʻaho ni:
23 Likaså blevo avéerna, som bodde i byar ända fram till Gasa, förgjorda av kaftoréerna, som drogo ut från Kaftor och sedan bosatte sig i deras land.)
Pea ko e kakai ʻAvi naʻe nofo ʻi Heselimi, ʻo aʻu ki Kesa, ko e kau Kafitoli ni, ʻaia naʻe haʻu mei Kafitoli, naʻe fakaʻauha ʻakinautolu, ʻo nofo ʻi honau fonua.)
24 Stån nu upp, bryten upp och gån över bäcken Arnon. Se, jag har givit Sihon, konungen i Hesbon, amoréen, och hans land i ditt våld. Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom.
“Mou tuʻu hake, ʻo fai homou fononga, pea aʻa ʻi he vaitafe ko ʻAlanoni: vakai, kuo u tuku ki ho nima ʻa Sihoni ko e ʻAmoli, ko e tuʻi ʻo Hesiponi, mo hono fonua: mou fai ʻae kamata maʻu leva ia, pea ketau mo ia.
25 Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.»
Te u kamata fai he ʻaho ni ke ʻai ʻae manavahē kiate koe ki he ngaahi puleʻanga kotoa pē ʻoku ʻi he lalo langi kotoa pē, ʻaia tenau ongoʻi ho ongoongo, pea tetetete, pea tenau feinga ʻi he mamahi koeʻuhi ko koe.
26 Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon, konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga:
“Pea ne u fekau ʻae kau tangata fekau mei he toafa ʻo Ketimote, kia Sihoni ko e tuʻi ʻo Hesiponi mo e ngaahi lea ʻoe melino, ʻo pehē,
27 »Låt mig tåga genom ditt land. Raka vägen skall gå, utan att vika av vare sig till höger eller till vänster.
‘Tuku ke u ʻalu atu ʻi ho fonua: Te u ʻalu atu pe ʻi he hala motuʻa, ʻe ʻikai te u tafoki ki he nima toʻomataʻu pe ki he toʻohema.
28 Mat att äta må du låta mig köpa för penningar; jag begär allenast att få tåga vägen fram härigenom
Pea te ke fakatau ʻae meʻakai kiate au ʻaki ʻae paʻanga, koeʻuhi ke u kai; pea tuku mai ha vai ʻi heʻeku paʻanga ke u inu: kae kehe ke u ʻalu ʻi ho fonua ʻi hoku vaʻe pe:
29 -- detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare, och av moabiterna, Ars inbyggare -- så att jag kan gå över Jordan in i det land som HERREN, vår Gud, vill giva oss.»
(Hangē ko ia naʻe fai kiate au ʻe he fānau ʻa ʻIsoa naʻe nofo ʻi Seia, mo e kau Moape naʻe nofo ʻi ʻAla; ) ke ʻoua ke u aʻa atu ʻi Sioatani ki he fonua ʻoku foaki ʻe Sihova ko homau ʻOtua kiate kimautolu.’
30 Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom sitt land, ty HERREN, din Gud, förhärdade hans sinne och förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din hand, såsom ock nu har skett.
“Ka naʻe ʻikai tuku ʻakitautolu ʻe Sihoni ko e tuʻi ʻo Hesiponi, ketau ʻalu ofi kiate ia; he naʻe fakafefeka hono laumālie ʻe Sihova ko ho ʻOtua, ʻo ngaohi hono loto ke talangataʻa, koeʻuhi ke ne tukuange ia ki ho nima, ʻo hangē ko ia kuo hā he ʻaho ni.
31 Och Herren sade till mig: »Se, jag begynner nu att giva Sihon och hans land i ditt våld. Begynn alltså du nu att intaga det, så att du får hans land till besittning.»
“Pea naʻe pehē ʻe Sihova kiate au, ‘Vakai, kuo u kamata tuku ʻa Sihoni mo hono fonua ʻi ho ʻao: ke ke kamata maʻu, koeʻuhi ke ke hoko ʻo maʻu hono fonua.’
32 Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till Jahas.
Pea naʻe toki haʻu kituʻa ʻa Sihoni ʻo tuʻu kiate kitautolu, ʻaia mo hono kakai kotoa pē, ketau ʻi Sehasi.
33 Men HERREN, vår Gud, gav honom i vårt våld, och vi slogo honom jämte hans söner och allt hans folk.
Pea naʻe tuku mai ia ʻi hotau ʻao ʻe Sihova, ko hotau ʻOtua; pea naʻa tau taaʻi ia, mo hono ngaahi foha, mo ʻene kakai kotoa pē.
34 Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga stadsbefolkningen till spillo, så ock kvinnor och barn; vi läto ingen slippa undan.
Pea naʻa tau maʻu ʻene ngaahi kolo ʻi he kuonga ko ia, pea naʻa tau fakaʻauha ʻae kau tangata kotoa pē, mo e kau fefine, pea mo e fānau iiki ʻi he kolo kotoa pē; naʻe ʻikai te tau tuku ha niʻihi ke toe:
35 Allenast boskapen togo vi såsom byte, jämte rovet från de städer vi intogo.
Ka ko e ngaahi fanga manu naʻa tau maʻu ko e koloa maʻatautolu, mo e vete ʻoe ngaahi kolo ʻaia naʻa tau maʻu.
36 Från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalen ända till Gilead fanns ingen stad vars murar voro för höga för oss; allasammans gav HERREN, vår Gud, i vårt våld.
Mei ʻAloeli ʻaia ʻoku ʻi he veʻe vaitafe ʻo ʻAlanoni, pea mei he kolo ʻaia ʻoku ofi ki he vaitafe, ʻo aʻu ki Kiliati, naʻe ʻikai ha kolo ʻe taha naʻe mālohi kiate kitautolu: ko Sihova ko hotau ʻOtua naʻa ne tuku mai kotoa pē kiate kitautolu:
37 Men Ammons barns land lät du vara, hela landsträckan utefter bäcken Jabbok, och städerna i bergsbygden, och allt övrigt varom HERREN, vår Gud, hade så bjudit.
Ka naʻe ʻikai te ke hoko ki he fonua ʻoe fānau ʻa ʻAmoni, pe ki ha potu ʻe taha ʻoe vaitafe ko Sakopi, pe ki he ngaahi kolo ʻi he ngaahi moʻunga, pe ki ha potu ʻe taha naʻe taʻofi ʻakitautolu mei ai ʻe Sihova ko hotau ʻOtua.
