Daniel 6
1 Darejaves fann för gott att sätta över riket ett hundra tjugu satraper, för att sådana skulle finnas överallt i riket.
Naʻe lelei kia Talaiasi ke fakanofo ʻi he puleʻanga ʻae houʻeiki ʻe toko teau ma toko uofulu, ke māʻolunga ʻi he puleʻanga kotoa pē;
2 Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en; inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att konungen icke lede något men.
Pea ke māʻolunga ʻiate kinautolu ʻae kau pule ʻe toko tolu; pea ko e ʻuluaki ʻiate kinautolu ʻa Taniela; koeʻuhi ke fakahā ʻe he houʻeiki ʻae ngaahi ngāue kiate kinautolu, pea ke ʻoua naʻa hoko ha kovi ki he tuʻi ʻi ha meʻa.
3 Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och satraperna, ty en övermåttan hög ande var i honom, och konungen var betänkt på att sätta honom över hela riket.
Pea naʻe fokotuʻu ki muʻa ʻae Taniela ni ʻi he kau pule mo e houʻeiki, koeʻuhi naʻe ʻilo ʻae ʻatamai lelei ʻiate ia, pea naʻe fakakaukau ʻae tuʻi ke fakanofo ia ko e pule ki he puleʻanga kotoa pē.
4 Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna någon sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos honom.
Pea naʻe toki kumi ʻe he kau pule mo e houʻeiki ke nau ʻilo ha meʻa kia Taniela ʻi he puleʻanga; ka naʻe ʻikai te nau ʻilo ha meʻa pe ha kovi; he naʻa ne angatonu, pea naʻe ʻikai ke ʻilo ha kovi pe ha fai hala ʻiate ia.
5 Då sade männen: »Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel, om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans gudsdyrkan.»
Pea naʻe pehē ʻe he kau tangata ni, “ʻE ʻikai te tau ʻilo ha meʻa ʻi he Taniela ni ka ʻi heʻetau maʻu ha meʻa ʻoku kau kiate ia mo e fono ʻa hono ʻOtua.”
6 Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och sade till honom så: »Må du leva evinnerligen, konung Darejaves!
Pea naʻe toki fakataha ʻae kau pule mo e houʻeiki ko ia ki he tuʻi, pea nau pehē kiate ia, “ʻE tuʻi ko Talaiasi, ke ke moʻui ʻo taʻengata.
7 Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna, rådsherrarna och ståthållarna hava rådslagit om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas, av det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.
Kuo fealēleaʻaki fakataha ʻae kau pule kotoa pē ʻoe puleʻanga mo e kau pule [ʻoe ngaahi vahe fonua], mo e houʻeiki, mo e kau fakamatala fono, mo e ngaahi ʻeikitau, ke fokotuʻu ha fono fakapuleʻanga mo fokotuʻu ke maʻu ha tapu, koeʻuhi ko ia kotoa pē ʻe fai ha kole ki ha ʻotua pe ki ha tangata ʻi he ʻaho ʻe tolungofulu, ka kiate koe pe, ʻe tuʻi, ke lī ia ki he ʻana ʻoe fanga laione.
8 Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och sätta upp en skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan återkallas.»
Pea ko eni, ʻe tuʻi, ke ke fokotuʻu ʻae fono, mo ke ʻai ho hingoa ki he tohi, koeʻuhi ke ʻoua naʻa fakakeheʻi ia, kae fakatatau ia ki he fono ʻoe kakai Mitia mo Peasia, ʻaia ʻoku ʻikai ke feliliuʻaki.”
9 I överensstämmelse härmed lät då konung Darejaves sätta upp en skrivelse och utfärda ett förbud.
Ko ia naʻe tohi ai ʻe Talaiasi ki he tohi mo e fono.
10 Men så snart Daniel hade fått veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster som voro öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han tre gånger om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han förut hade plägat göra.
Pea ʻi he ʻilo ʻe Taniela, kuo tohi ʻae fono, naʻa ne hū ki hono fale, pea ko e ngaahi matapā sioʻata ʻi hono fale mohe naʻe ava ki Selūsalema, pea naʻa ne tōmapeʻe ʻo tūʻulutui ʻo liunga tolu ʻi he ʻaho, pea ne lotu mo fakafetaʻi ʻi he ʻao ʻo hono ʻOtua, ʻo hangē ko ʻene faʻa fai ʻi muʻa.
11 När männen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och åkallande sin Gud.
Pea naʻe toki fakataha ʻae kau tangata ni, pea naʻa nau ʻilo ʻa Taniela, ʻoku ne lotu mo fai ʻene hū ʻi he ʻao ʻo hono ʻOtua.
12 Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det kungliga förbudet: »Har du icke låtit sätta upp ett förbud, av det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?» Konungen svarade och sade: »Jo, och det påbudet står fast efter Mediens och Persiens oryggliga lag.»
Pea naʻa nau ʻunuʻunu atu, ʻo lea ʻi he ʻao ʻoe tuʻi ki he fono ʻae tuʻi. “ʻIkai kuo ke tohi ʻae fono, ke ʻilonga ha tangata ʻe fai ha kole ki ha ʻotua pe ha tangata ʻi he ʻaho ʻe tolungofulu, ka kiate koe pe, ʻe tuʻi, ʻe lī ia ki he ʻana ʻoe fanga laione?” Pea naʻe lea ʻae tuʻi ʻo ne pehēange, “ʻOku moʻoni ʻae meʻa, ʻo fakatatau ki he fono ʻae kakai Mitia ʻaia ʻoku ʻi he fānau pōpula ʻo Siuta, ʻoku ʻikai te ke liliu.
13 Då svarade de och sade till konungen: »Daniel, en av de judiska fångarna, aktar varken på dig eller på det förbud som du har låtit sätta upp, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.»
Pea naʻa nau lea ʻo pehē ʻi he ʻao ʻoe tuʻi, “Ko e Taniela na ʻaia ʻoku ʻi he fānau pōpula ʻo Siuta, ʻoku ʻikai te ne tokanga kiate koe, pe ki he fono ʻaia kuo ke tohi, ka ʻoku ne fai ʻene lotu ʻo liunga tolu ʻi he ʻaho.”
14 När konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde sig bekymmer över huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa honom.
Pea ʻi he fanongo ʻae tuʻi ki he lea ni, naʻa ne mamahi lahi, pea naʻe tokanga lahi hono loto kia Taniela ke fakahaofi ia, pea naʻa ne feinga ʻo aʻu ki he tō hifo ʻae laʻā ke fakahaofi ia.
15 Då skyndade männen till konungen och sade till honom: »Vet, o konung, att det är en Mediens och Persiens lag att intet förbud och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.»
Pea naʻe toki fakataha ʻae kau tangata ni ki he tuʻi, pea nau pehē ki he tuʻi, “Ke ke ʻilo, ʻe tuʻi, ʻoku pehē ʻae fono ʻae kakai Mitia mo Peasia, ke ʻilonga ha fono pe ha tapu ʻoku fokotuʻu ʻe he tuʻi ʻe ʻikai siʻi liliu ia.”
16 Då lät konungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen och konungen talade till Daniel och sade: »Din Gud, den som du så oavlåtligen dyrkar, han må rädda dig.»
Pea naʻe toki fekau ʻe he tuʻi, pea naʻa nau ʻomi ʻa Taniela, pea lī ia ki he ʻana ʻoe fanga laione. Ka naʻe lea ʻae tuʻi ʻo ne pehē kia Taniela, “Ko ho ʻOtua, ʻaia ʻoku ke faʻa tauhi, te ne fakahaofi koe.”
17 Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning, och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns signet, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu hade skett med Daniel.
Pea naʻe ʻomi ha maka, ʻo ʻai ki he ngutu ʻoe ʻana: pea naʻe pulusi ia ʻe he tuʻi ʻaki hono fakaʻilonga ʻoʻona, pea mo e fakaʻilonga ʻo ʻene houʻeiki; koeʻuhi ke ʻoua naʻa liliu ʻae meʻa kia Taniela.
18 Därefter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela natten under fasta och lät inga kvinnor komma inför sig; och sömnen flydde honom.
Pea naʻe ʻalu ʻae tuʻi ki hono fale, pea ne ʻaukai ʻi he pō ʻo ʻaho, pea naʻe ʻikai ke ʻomi ki hono ʻao ʻae ngaahi meʻa fasi hiva: pea naʻe mahuʻi ʻae mohe meiate ia.
19 Sedan om morgonen, när det dagades, stod konungen upp och gick med hast till lejongropen.
Pea naʻe tuʻu hake ʻae tuʻi ʻi he pongipongi ʻo hengihengi ʻaupito, pea ne ʻalu fakavave ki he ʻana ʻoe fanga laione.
20 Och när han hade kommit nära intill gropen, ropade han på Daniel med ängslig röst; konungen talade till Daniel och sade: »Daniel, du den levande Gudens tjänare, har väl din Gud, den som du så oavlåtligen dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?»
Pea ʻi heʻene hoko ki he ʻana, naʻa ne kalanga ʻi he leʻo mamahi kia Taniela; pea naʻe lea ʻae tuʻi ʻo pehē kia Taniela, “ʻE Taniela, ko e tamaioʻeiki ʻae ʻOtua moʻui, ʻoku mālohi ho ʻOtua ʻaia ʻoku ke tauhi maʻuaipē, ke fakahaofi koe mei he fanga laione?”
21 Då svarade Daniel konungen: »Må du leva evinnerligen, o konung!
Pea naʻe pehē ʻe Taniela ki he tuʻi, ʻE tuʻi, ke ke moʻui ʻo taʻengata.
22 Min Gud har sänt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att de icke hava gjort mig någon skada. Ty jag har inför honom befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o konung.
Kuo fekau ʻe hoku ʻOtua ʻa ʻene ʻāngelo, pea kuo tāpuni ʻae ngutu ʻoe fanga laione ke ʻoua naʻa nau fakamamahi au: koeʻuhi naʻe ʻilo ʻae lelei ʻiate au ʻi hono ʻao: pea ʻi ho ʻao foki ʻe tuʻi naʻe ʻikai te u fai kovi.”
23 Då blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga Daniel upp ur gropen. Och när Daniel hade blivit tagen upp ur gropen, kunde man icke upptäcka någon skada på honom; ty han hade trott på sin Gud.
Ko ia naʻe fiefia lahi ʻaupito ʻae tuʻi koeʻuhi ko ia, pea ne fekau ke nau toʻo hake ʻa Taniela mei he ʻana. Ko ia naʻe toʻo hake ʻa Taniela mei he ʻana, pea naʻe ʻikai ʻilo ha lavea siʻi ʻiate ia, koeʻuhi naʻa ne tui ki hono ʻOtua.
24 Sedan lät konungen hämta de män som hade anklagat Daniel, och han lät kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och innan de ännu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen över dem och krossade alla deras ben.
Pea naʻe fekau ʻe he tuʻi ke nau ʻomi ʻae kau tangata ko ia naʻe talatalaakiʻi ʻa Taniela, pea naʻa nau lī ʻakinautolu ki he ʻana ʻoe fanga laione, ʻakinautolu, mo ʻenau fānau, mo honau ngaahi uaifi; pea naʻe mālohi ʻae fanga laione kiate kinautolu, pea fesiʻi fakaikiiki honau ngaahi hui kotoa pē, ʻi he teʻeki te nau hoko hifo ki he takele ʻoe ʻana.
25 Därefter lät konung Darejaves skriva till alla folk och stammar och tungomål som funnos på hela jorden: »Mycken frid vare med eder!
Pea naʻe tohi ʻe he tuʻi ko Talaiasi ki he kakai kotoa pē, mo e ngaahi puleʻanga mo e ngaahi lea, ʻaia ʻoku nofo ʻi māmani fulipē; “Ke tupulekina ʻae melino kiate kimoutolu.
26 Härmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela område skall bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike är sådant att det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden.
ʻOku ou fai fono, koeʻuhi ke tetetete mo ilifia ʻae kakai ki he ʻOtua ʻo Taniela, ʻi he ngaahi potu kotoa pē ʻo hoku puleʻanga: “He ko e ʻOtua moʻui ia, pea ʻoku tuʻumaʻu, ʻo taʻengata: ko hono puleʻanga ʻe ʻikai ʻauha, pea ko ʻene pule ʻe aʻu atu ki he ngataʻanga.
27 Han är en räddare och hjälpare, och han gör tecken och under i himmelen och på jorden, han som har räddat Daniel ur lejonens våld.»
ʻOku ne maluʻi mo fakahaofi, pea ʻoku ne fai ʻae ngaahi mana mo e ngaahi meʻa fakaofo ʻi he langi mo māmani, ko ia ia kuo fakahaofi ʻa Taniela mei he mālohi ʻoe fanga laione.”
28 Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves' och under persern Kores' regeringar.
Pea naʻe monūʻia ʻae Taniela ni ʻi he kei pule ʻa Talaiasi, pea mo e pule ʻa Kolesi ko e Peasia.
