< Höga Visan 5 >

1 Jag kom, min syster, kära brud, uti min örtegård; jag hafver mitt myrrham, samt med mina örter, uppskurit; jag hafver ätit mina hannogskako, samt med minom hannog; jag hafver druckit mitt vin med mine mjölk; äter, mine käre, och dricker, mine vänner, och varder druckne.
Je viens dans mon jardin, ma sœur, ma fiancée! Je cueille ma myrrhe avec mon baume; je mange mon miel avec le jus de mes raisins; je bois mon vin avec mon lait. « Mangez, compagnons, buvez et vous enivrez d'amour! »
2 Jag sofver, och mitt hjerta vakar; der är mins väns röst, som klappar; låt mig upp, min kära, min syster, min dufva, min fromma; ty mitt hufvud är fullt med dagg, och mine lockar fulle med nattenes droppar.
J'étais endormie, mais mon cœur veillait. C'est la voix de mon bien-aimé! il heurte! « Ouvre-moi, ma sœur, ma bien-aimée; ma colombe, ma pure! Car ma tête est pleine de rosée, et mes tresses, de la bruine de la nuit… »
3 Jag hafver afklädt min kjortel; huru skulle jag åter kläda honom uppå igen? Jag hafver tvagit mina fötter; huru skulle jag besmitta dem igen?
J'ai ôté ma tunique, comment la remettrais-je? j'ai baigné mes pieds, comment les souillerais-je?…
4 Men min vän stack sina hand in genom ett hål, och mitt lif darrade dervid.
Mon bien-aimé avança sa main par le soupirail, et mon cœur battit pour lui.
5 Då stod jag upp, att jag skulle låta minom vän upp; mina händer drupo af myrrham, och myrrham lopp öfver mina finger på stängelen åt låset.
Je me levai pour ouvrir à mon bien-aimé, et mes mains furent trempées de myrrhe, et mes doigts, d'une myrrhe onctueuse, en se posant sur les poignées du verrou.
6 Och då jag minom vän upplåtit hade, var han borto, och sin väg gången. Då gick min själ ut efter hans ord; jag sökte honom, men jag fann honom intet; jag ropade, men han svarade mig intet.
J'ouvris à mon bien-aimé; mais mon bien-aimé était parti, disparu. J'étais hors de moi, quand il me parlait… Je le cherchai, mais ne le trouvai point; je l'appelai, mais il ne répondit pas.
7 Väktarena, som omkringgå i stadenom, funno mig, de slogo mig till sårs; väktarena på murenom togo mig bort mitt hufvudkläde.
Je fus trouvée par les gardes qui parcourent la ville; ils me frappèrent et me meurtrirent; ils m'ôtèrent mon voile les gardes des murs.
8 Jag besvär eder, Jerusalems döttrar; finnen I min vän, så säger honom, att jag för älskog krank ligger.
Je vous adjure, filles de Jérusalem; si vous trouvez mon bien-aimé…, que pensez-vous à lui dire?… Que je suis malade d'amour. – –
9 Hvad är din vän för andra vänner, o du aldradägeligasta ibland qvinnor? Hvad är din vän för andra vänner, att du så hafver besvorit oss?
Qu'a ton bien-aimé de plus qu'un autre bien-aimé, ô la plus belle des femmes? Qu'a ton bien-aimé de plus qu'un autre bien-aimé, pour nous adjurer ainsi? – –
10 Min vän är hvit och röd, utkorad ibland mång tusend.
Mon bien-aimé est blanc et vermeil, remarquable parmi des milliers;
11 Hans hufvud är det bästa guld; hans hår är krusadt, svart såsom en korp.
sa tête est un or pur, ses tresses sont les rameaux flottants du palmier, noires comme l'aile du corbeau,
12 Hans ögon äro såsom dufvoögon vid vattubäcker, tvagne med mjölk, och stå full.
ses yeux, comme ceux des colombes près des ruisseaux, baignés dans le lait, comme enchâssés à leur place,
13 Hans kinder äro såsom apothekares växande örtesängar; hans läppar äro såsom roser, de der drypa af flytande myrrham.
ses joues, comme un parterre de baume, une couche de parfums, ses lèvres, des lys qui distillent une myrrhe onctueuse,
14 Hans händer äro såsom guldringar, fulle med turkoser; hans lif är såsom rent elphenben, besatt med saphirer.
ses mains forment des anneaux d'or garnis de chrysolithe; son corps est un travail d'ivoire couvert de saphirs,
15 Hans ben äro såsom marmors pelare, grundade uppå gyldene fötter; hans skapnad är såsom Libanon, utkorad såsom cedreträ.
ses jambes, des colonnes de marbre, posant sur des bases d'or; son aspect est pareil à celui du Liban, aussi distingué que celui des cèdres;
16 Hans hals är söt och ganska lustig: En sådana är min vän; min vän är sådana, I Jerusalems döttrar.
son palais est la douceur même, et toute sa personne est agréable: tel est mon bien-aimé, tel est mon ami, filles de Jérusalem. –

< Höga Visan 5 >