Romarbrevet 9
1 Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;
ahaM kAJcid kalpitAM kathAM na kathayAmi, khrISTasya sAkSAt satyameva bravImi pavitrasyAtmanaH sAkSAn madIyaM mana etat sAkSyaM dadAti|
2 Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.
mamAntaratizayaduHkhaM nirantaraM khedazca
3 Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;
tasmAd ahaM svajAtIyabhrAtRNAM nimittAt svayaM khrISTAcchApAkrAnto bhavitum aiccham|
4 Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;
yatasta isrAyelasya vaMzA api ca dattakaputratvaM tejo niyamo vyavasthAdAnaM mandire bhajanaM pratijJAH pitRpuruSagaNazcaiteSu sarvveSu teSAm adhikAro'sti|
5 Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. (aiōn g165)
tat kevalaM nahi kintu sarvvAdhyakSaH sarvvadA saccidAnanda Izvaro yaH khrISTaH so'pi zArIrikasambandhena teSAM vaMzasambhavaH| (aiōn g165)
6 Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;
Izvarasya vAkyaM viphalaM jAtam iti nahi yatkAraNAd isrAyelo vaMze ye jAtAste sarvve vastuta isrAyelIyA na bhavanti|
7 Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;
aparam ibrAhImo vaMze jAtA api sarvve tasyaiva santAnA na bhavanti kintu ishAko nAmnA tava vaMzo vikhyAto bhaviSyati|
8 Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.
arthAt zArIrikasaMsargAt jAtAH santAnA yAvantastAvanta evezvarasya santAnA na bhavanti kintu pratizravaNAd ye jAyante taevezvaravaMzo gaNyate|
9 Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.
yatastatpratizrute rvAkyametat, etAdRze samaye 'haM punarAgamiSyAmi tatpUrvvaM sArAyAH putra eko janiSyate|
10 Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.
aparamapi vadAmi svamano'bhilASata IzvareNa yannirUpitaM tat karmmato nahi kintvAhvayitu rjAtametad yathA siddhyati
11 Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),
tadarthaM ribkAnAmikayA yoSitA janaikasmAd arthAd asmAkam ishAkaH pUrvvapuruSAd garbhe dhRte tasyAH santAnayoH prasavAt pUrvvaM kiJca tayoH zubhAzubhakarmmaNaH karaNAt pUrvvaM
12 Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;
tAM pratIdaM vAkyam uktaM, jyeSThaH kaniSThaM seviSyate,
13 Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.
yathA likhitam Aste, tathApyeSAvi na prItvA yAkUbi prItavAn ahaM|
14 Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.
tarhi vayaM kiM brUmaH? IzvaraH kim anyAyakArI? tathA na bhavatu|
15 Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.
yataH sa svayaM mUsAm avadat; ahaM yasmin anugrahaM cikIrSAmi tamevAnugRhlAmi, yaJca dayitum icchAmi tameva daye|
16 Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.
ataevecchatA yatamAnena vA mAnavena tanna sAdhyate dayAkAriNezvareNaiva sAdhyate|
17 Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.
phirauNi zAstre likhati, ahaM tvaddvArA matparAkramaM darzayituM sarvvapRthivyAM nijanAma prakAzayituJca tvAM sthApitavAn|
18 Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.
ataH sa yam anugrahItum icchati tamevAnugRhlAti, yaJca nigrahItum icchati taM nigRhlAti|
19 Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?
yadi vadasi tarhi sa doSaM kuto gRhlAti? tadIyecchAyAH pratibandhakatvaM karttaM kasya sAmarthyaM vidyate?
20 O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?
he Izvarasya pratipakSa martya tvaM kaH? etAdRzaM mAM kutaH sRSTavAn? iti kathAM sRSTavastu sraSTre kiM kathayiSyati?
21 Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?
ekasmAn mRtpiNDAd utkRSTApakRSTau dvividhau kalazau karttuM kiM kulAlasya sAmarthyaM nAsti?
22 Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;
IzvaraH kopaM prakAzayituM nijazaktiM jJApayituJcecchan yadi vinAzasya yogyAni krodhabhAjanAni prati bahukAlaM dIrghasahiSNutAm Azrayati;
23 På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;
aparaJca vibhavaprAptyarthaM pUrvvaM niyuktAnyanugrahapAtrANi prati nijavibhavasya bAhulyaM prakAzayituM kevalayihUdinAM nahi bhinnadezinAmapi madhyAd
24 Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;
asmAniva tAnyAhvayati tatra tava kiM?
25 Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.
hozeyagranthe yathA likhitam Aste, yo loko mama nAsIt taM vadiSyAmi madIyakaM| yA jAti rme'priyA cAsIt tAM vadiSyAmyahaM priyAM|
26 Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.
yUyaM madIyalokA na yatreti vAkyamaucyata| amarezasya santAnA iti khyAsyanti tatra te|
27 Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.
isrAyelIyalokeSu yizAyiyo'pi vAcametAM prAcArayat, isrAyelIyavaMzAnAM yA saMkhyA sA tu nizcitaM| samudrasikatAsaMkhyAsamAnA yadi jAyate| tathApi kevalaM lokairalpaistrANaM vrajiSyate|
28 Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.
yato nyAyena svaM karmma parezaH sAdhayiSyati| deze saeva saMkSepAnnijaM karmma kariSyati|
29 Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.
yizAyiyo'paramapi kathayAmAsa, sainyAdhyakSaparezena cet kiJcinnodaziSyata| tadA vayaM sidomevAbhaviSyAma vinizcitaM| yadvA vayam amorAyA agamiSyAma tulyatAM|
30 Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.
tarhi vayaM kiM vakSyAmaH? itaradezIyA lokA api puNyArtham ayatamAnA vizvAsena puNyam alabhanta;
31 Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.
kintvisrAyellokA vyavasthApAlanena puNyArthaM yatamAnAstan nAlabhanta|
32 Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;
tasya kiM kAraNaM? te vizvAsena nahi kintu vyavasthAyAH kriyayA ceSTitvA tasmin skhalanajanake pASANe pAdaskhalanaM prAptAH|
33 Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.
likhitaM yAdRzam Aste, pazya pAdaskhalArthaM hi sIyoni prastarantathA| bAdhAkAraJca pASANaM paristhApitavAnaham| vizvasiSyati yastatra sa jano na trapiSyate|
