Romarbrevet 9
1 Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;
KE olelo aku nei au i ka oiaio ma Kristo, aole o'u hoopunipuni, a o kuu lunamanao kekahi e hoike nei ia'u, ma ka Uhane Hemolele;
2 Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.
He kaumaha nui ko'u a me ka ehaeha mau ma kuu naau.
3 Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;
No ka mea, he pono i kuu manao e okiia mai au, mai o Kristo mai, no kuu poe hoahanau, na hanauna o'u ma ke kino.
4 Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;
He poe Iseraela lakou, ia lakou ka hookamaia, a me ka nani, a me na berita, a me ka haawi ana mai i ke kanawai, a me ka hoomana, a me na olelo pomaikai;
5 Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. (aiōn g165)
No lakou hoi ka poe kupuna, a na lakou mai hoi o Kristo ma ke kino, oia no maluna o na mea a pau, ke Akua hoomaikai mau loa ia. Amene. (aiōn g165)
6 Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;
Aole nae i haule wale ka olelo a ke Akua. No ka mea, aole ka poe Iseraela lakou a pau na Iseraela mai:
7 Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;
Aole hoi he poe keiki lakou a pau ka poe mamo na Aberahama mai; aka, maloko o Isaaka e kohoia ai kaa poe mamo;
8 Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.
Oia hoi o na keiki ma ke kino, aole lakou ka poe keiki na ke Akua; aka, o na keiki a ka olelo hoopomaikai e heluia na mamo.
9 Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.
No ka mea, penei ka olelo hoopomaikai, I keia wa e hoi mai ana au, a e loaa ia Sara he keiki kane.
10 Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.
Aole hoi keia wale no; aka, o Rebeka kekahi, hapai ae la ia na kekahi, na Isaaka ko kakou kupuna kane,
11 Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),
No ka mea, (aole laua i hanau, aole hoi i hana i ka mea maikai, aole hoi i ka hewa, i kupaa ai ka manao o ke Akua, ma ka wae ana, aole no ka hana, aka, no ka mea nana i koho mai, )
12 Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;
Ua haiia mai keia ia ia, E hookauwa aku ke kaikuaana na ke kaikaina;
13 Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.
Me ka mea i palapalaia mai, O Iakoba ka'u i aluha ai, a o Esau hoi ka'u i hoowahawaha ai.
14 Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.
Heaha hoi ka kakou e olelo nei? He hewa anei ko ke Akua? Aole loa.
15 Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.
No ka mea, ua olelo mai la oia ia Mose, E aloha ana au i ka'u mea e aloha aku ai, a e menemene ana au i ka'u mea e menemene aku ai.
16 Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.
No ia hoi, aole na ka mea e makemake ana, aole hoi na ka mea e holo ana, aka, na ke Akua no, nana i aloha mai.
17 Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.
No ka mea, olelo mai la ka Palapala hemolele ia Parao, No keia wahi mea ua hoala mai au ia oe, i hoike aku au i ko'u mana ma ou la, a i kaulana ai ko'u inoa ma ka honua a pau.
18 Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.
Nolaila hoi, ua aloha mai ai oia i kana mea i manao ai, a ua hoopaakiki hoi oia i kana mea i manao ai.
19 Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?
A e ninau mai no hoi oe ia'u, No ke aha la ia i hoohewa mai ai? Nawai la hoi kona makemake i pale aku?
20 O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?
Kahaha, E ke kanaka, owai la hoi oe ke pakike aku i ke Akua? E pono anei i ka mea i hanaia, ke olelo aku i ka mea nana i hana, No ke aha la oe i hana mai ai ia'u pela?
21 Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?
Aole anei e hiki i ka potera ke hana iho noloko o ka popo lepo hookahi i kekahi ipu no ka mahaloia, a i kekahi no ka mahalo ole ia?
22 Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;
Heaha hoi, ina, e manao ana ke Akua, e hoomaopopo i koua huhu, a e hoike hoi i kona mana, ua hoomanawanui mai ia mo ke ahonui loa i na ipu e huhuia i hoomakaukauia no ka luku;
23 På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;
A e hoike mai hoi i ka nui o kona lokomaikai mai i na ipu e alohaia ana i hoomakaukau mua ai no ka nani,
24 Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;
Ia kakou hoi ka poe ana i koho mai ai, aole mawaena o ka poe Indaio wale no, mawaena o na kauaka e kekahi.
25 Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.
E like me kana i olelo mai ai ma Hosea, E kapa ana au i ka poe kanaka aole no'u, i poe kanaka no'u, a me ka mea i aloha ole ia, i mea aloha.
26 Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.
A ma kahi i oleloia'i ia lakou, Aole o ko'u poe kanaka oukou; ma laila e kapaia'i lakou he poe keiki lakou a ke Akua ola.
27 Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.
Ua olelo mai hoi o Isaia no ka Iseraela, Ina he lehulehu na mamo a Iseraela, e like me ke one o ke kai, he hapa ka poe e hoolaia.
28 Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.
No ka mea, e hooko ana oia i kana olelo, a ua paa ia ma ka pono, no ka mea, e hana ana ka Haku ma ka honua i kana mea i hai maopopo ai.
29 Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.
E like hoi me ka Isaia i olelo mua mai ai, Ina i waiho ole mai Iehova Sabaota i koena no kakou, ina, ua like pu kakou me Sodoma, a ua hoohalikeia hoi me Gomora.
30 Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.
Heaha ka kakou e olelo nei no ia? O ko na aina e, ka poe i imi ole i ka hoaponoia, ua loaa ia lakou ka hoaponoia, o ka hoaponoia ma ka manaoio.
31 Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.
Aka, o ka Iseraela, ka poe i imi i ke kanawai e hoaponoia'i, aole loaa ia lakou ke kanawai e hoaponoia'i.
32 Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;
No ke aha? No ka mea, aole imi ma ka manaoio, aka, ma na hana ana o ke kanawai: no ka mea, ua kuia lakou i kela pohaku e kuia'i;
33 Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.
E like me ka mea i palapalaia, Eia hoi, ke waiho nei au ma Ziona i ka pohaku e kuia'i, a i ka pohaku e hina ai: a o ka mea i manaoio ia ia, aole ia e hoka.
