Romarbrevet 9
1 Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;
I am speaking the truth in Christ—I am not lying; my conscience is testifying with me in the Holy Spirit—
2 Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.
I have great sorrow and unceasing distress in my heart.
3 Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;
For I keep wishing that I myself could be accursed away from the Messiah for the sake of my brothers, my physical relatives,
4 Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;
the Israelites. To them belong the adoption, the glory, the covenants, the giving of the law, the temple service, and the promises.
5 Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. (aiōn g165)
The patriarchs are theirs, and from them came the Christ (the physical part), who is over all, God forever blessed. Amen. (aiōn g165)
6 Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;
However, it is not as though the Word of God has failed! For not all who have descended from Israel are ‘Israel’.
7 Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;
Neither are they all ‘children’ because they are Abraham's descendants; but, “in Isaac will your seed be called.”
8 Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.
That is, it is not the physical children who are God's ‘children’, but the children of the promise are regarded as ‘seed’.
9 Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.
For this is the word of promise: “At this season I will come, and Sarah will have a son.”
10 Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.
Not only that, but also when Rebecca had conceived twins by our forefather Isaac
11 Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),
(though they had not yet been born, not having done anything good or bad, so that God's purpose according to election might stand, not of works but of Him who calls),
12 Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;
it was said to her, “The older will serve the younger.”
13 Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.
As it is written: “Jacob I loved, but Esau I hated.”
14 Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.
So what shall we say, there is no injustice with God, is there? Of course not!
15 Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.
For He says to Moses: “I will have mercy on whomever I have mercy, and I will have compassion on whomever I have compassion.”
16 Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.
So then, it is not of him who wills nor of him who strives, but of God who shows mercy.
17 Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.
For the Scripture says to Pharaoh: “I raised you up for this very purpose, that I might display my power in you, and that my name might be proclaimed in all the earth.”
18 Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.
So then, He has mercy on whom He wishes, and He hardens whom He wishes.
19 Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?
You will say to me then, “Why does He still find fault? For who has ever resisted His will?”
20 O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?
Really now, just who are you, O man, to talk back to God? What is formed will not say to the one who formed it, “Why did you make me like this,” will it?
21 Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?
Or has the potter no right over the clay, to make from the same lump one vessel for honor and another for dishonor?
22 Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;
What if God, wishing to display His wrath and to make His power known, endured with much patience vessels of wrath prepared for destruction,
23 På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;
just in order to make known the riches of His glory on vessels of mercy, which He prepared beforehand for glory,
24 Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;
even us whom He called, not only from the Jews but also from the Gentiles?
25 Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.
As He also says in Hosea: “I will call the ‘not my people’, ‘my people’, and the ‘not loved’ (f), ‘loved’.”
26 Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.
“And it will be in the place where it was said to them, ‘You are not my people,’ there they will be called sons of the living God.”
27 Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.
And Isaiah cries out concerning Israel: “Though the number of the children of Israel be as the sand of the sea, only the remnant will be saved;
28 Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.
because He is finishing and cutting short an accounting in righteousness; yes, the Lord will impose a condensed accounting upon the earth.”
29 Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.
And as Isaiah had said previously: “Unless the Lord of Sabaoth had left us a seed, we would have become like Sodom, and we would have been made like Gomorrah.”
30 Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.
So what shall we say? That Gentiles, who did not pursue righteousness, attained to righteousness, namely the righteousness that comes from faith;
31 Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.
while Israel, pursuing a standard of righteousness, did not attain to that standard.
32 Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;
Why not? Because it was not from faith, but as from works of the law. They stumbled over the ‘stumbling stone’;
33 Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.
as it is written: “Look! I am placing in Zion a stumbling stone and a rock of offense, and no one who believes on Him will be put to shame.”
