Romarbrevet 9
1 Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;
I speak the truth in Christ, I lie not, my conscience bearing me witness in the Holy Ghost:
2 Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.
That I have great sadness, and continual sorrow in my heart.
3 Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;
For I wished myself to be an anathema from Christ, for my brethren, who are my kinsmen according to the flesh,
4 Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;
Who are Israelites, to whom belongeth the adoption as of children, and the glory, and the testament, and the giving of the law, and the service of God, and the promises:
5 Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. (aiōn g165)
Whose are the fathers, and of whom is Christ, according to the flesh, who is over all things, God blessed for ever. Amen. (aiōn g165)
6 Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;
Not as though the word of God hath miscarried. For all are not Israelites that are of Israel:
7 Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;
Neither are all they that are the seed of Abraham, children; but in Isaac shall thy seed be called:
8 Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.
That is to say, not they that are the children of the flesh, are the children of God; buy they, that are the children of the promise, are accounted for the seed.
9 Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.
For this is the word of promise: According to this time will I come; and Sara shall have a son.
10 Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.
And not only she. But when Rebecca also had conceived at once, of Isaac our father.
11 Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),
For when the children were not yet born, nor had done any good or evil (that the purpose of God, according to election, might stand, )
12 Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;
Not of works, but of him that calleth, it was said to her: The elder shall serve the younger.
13 Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.
As it is written: Jacob I have loved, but Esau I have hated.
14 Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.
What shall we say then? Is there injustice with God? God forbid.
15 Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.
For he saith to Moses: I will have mercy on whom I will have mercy; and I will shew mercy to whom I will shew mercy.
16 Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.
So then it is not of him that willeth, nor of him that runneth, but of God that sheweth mercy.
17 Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.
For the scripture saith to Pharao: To this purpose have I raised thee, that I may shew my power in thee, and that my name may be declared throughout all the earth.
18 Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.
Therefore he hath mercy on whom he will; and whom he will, he hardeneth.
19 Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?
Thou wilt say therefore to me: Why doth he then find fault? for who resisteth his will?
20 O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?
O man, who art thou that repliest against God? Shall the thing formed say to him that formed it: Why hast thou made me thus?
21 Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?
Or hath not the potter power over the clay, of the same lump, to make one vessel unto honour, and another unto dishonour?
22 Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;
What if God, willing to shew his wrath, and to make his power known, endured with much patience vessels of wrath, fitted for destruction,
23 På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;
That he might shew the riches of his glory on the vessels of mercy, which he hath prepared unto glory?
24 Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;
Even us, whom also he hath called, nor only of the Jews, but also of the Gentiles.
25 Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.
As in Osee he saith: I will call that which was not my people, my people; and her that was not beloved, beloved; and her that had not obtained mercy, one that hath obtained mercy.
26 Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.
And it shall be, in the place where it was said unto them, You are not my people; there they shall be called the sons of the living God.
27 Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.
And Isaias crieth out concerning Israel: If the number of the children of Israel be as the sand of the sea, a remnant shall be saved.
28 Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.
For he shall finish his word, and cut it short in justice; because a short word shall the Lord make upon the earth.
29 Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.
And as Isaias foretold: Unless the Lord of Sabaoth had left us a seed, we had been made as Sodom, and we had been like unto Gomorrha.
30 Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.
What then shall we say? That the Gentiles, who followed not after justice, have attained to justice, even the justice that is of faith.
31 Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.
But Israel, by following after the law of justice, is not come unto the law of justice.
32 Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;
Why so? Because they sought it not by faith, but as it were of works. For they stumbled at the stumblingstone.
33 Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.
As it is written: Behold I lay in Sion a stumblingstone and a rock of scandal; and whosoever believeth in him shall not be confounded.
