Romarbrevet 9
1 Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;
Krstosn arikoniye t keewiri, kooratse, S'ayn shayiron t nibonúwere tkorawok'o taash gawirwe.
2 Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.
Een shiyanonat k'ut'eraw kic'on t nibotse fa'ee,
3 Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;
Meetson t jag wotts tjiruwotssha err taa Krstosatse k'aleyar Ik' c'asho tiyats b́bodink'e shunfee b́teshi.
4 Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;
Boye Israe'el ashuwotsiye, na'ok'o wotonat mangi wuliyo nemono b́imi, aron Ik'o bo ik'itywok'ono b́kitsi, b́ jangits keewo bíimi.
5 Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. (aiōn g165)
Amants nihwotswere bokne, Krstos meetson b́wáá bo naarotsne, bíye jamoniyere dambe. Bíwere dúre dúrosh deeretso Izar Izeweriye. Amen! (aiōn g165)
6 Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;
Wotowa eree Ik' aap'tso wonere etaliye, Israe'el naar jamwots ari Israe'el ashnaliye.
7 Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;
Mank'o Abraham naar jamo Abraham nanaúwotsiye etaliye. Ik'o Abrahamsh «N naaro b́ keshetiye Yisak'ne» bíettsoshe,
8 Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.
Mansh meetson shuwetswots Ik' nanaúwotsiyaliye, ernmó naaro wotar taawetuwots Ik'o Abrahamsh b́jangitsok'on shuwetswots s'uziye.
9 Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.
Hanuwere Ik'o b́jangits aap'otse «Hambets naton hank'o aawon weetuwe, Sara nungush na'o shuwitwane» etke b́teshi.
10 Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.
Man mec'ro b́ woterawo Rbk'aa naruwotssh niho wottsosh Yisak'sh nungush nana'a maatúwotsi b maac'ro,
11 Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),
Ik'i marat' marat'o finon b́woterawo b́s'eegon b́woto kitsosh git nan'úwots boshuwewonat gondonowere sheengonowere bok'aloniyere shino
12 Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;
Ik'o Rbk'ash «Eenfo múk'efosh keewek wotituwe» bí eti.
13 Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.
Manúwere «Yak'obi shunre Esawunmó shit're» ett guut'etsok'one.
14 Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.
Eshe eege noeteti? Ik'o boga bogshirwe eronowa? B́jamon mank'o woteratse!
15 Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.
Ik'oniye Musesh «Bísh doosh tgeyruwosh doowituwe, bísh maac' k'ewo tgeyiruwoshowere maac'o k'ewituwe» etre.
16 Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.
Eshe Ik'i marat'o b́daatset ash shunonat ash finon b́woterawo Ik' dowon b́wottsatsne.
17 Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.
Manatse tuutson S'ayin mas'aafotse Gbs' nugúsosh «Neen tiango kitsr tshútsonowere dats jamatse b́daneetuwok'o woshosh neen naashiyire» ett aap'etso guut'ere.
18 Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.
Mansh eshe Ik'o b́shuntsosh maac'o k'ewefe, b́shuntsonowere k'el kúp'etso woshituwe.
19 Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?
Eshe «Ik'i shunts keewo k'efosh konuwor falratse, béré bí ashuwots bo shuntso bo fintsosh eegishe boon b́ b́s'aamiyiri» err taan aato falfete.
20 O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?
Nee ashono! Ik'onton mooshosh eegoneya nfali? Shalon dozets k'ac'o bín dooztsosh «Eegishe hank'o kaldek'at taan ndoozi?» etosh falituwa?
21 Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?
Eshe shal wozirwo iknaari shali tok'ootse k'ac iko mangosh, k'oshonowere ketts finosh woshde wozosh alo deshatsá?
22 Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;
Ik'o b́fayo kitsosho bíangonowere bek'shosh geeyat t'afiyosh k'antsuwotsi fayi k'ac'uwotsi ayoto k'amare wotiyal eendani?
23 På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;
Han b́ k'aluwere shin mangosh b́k'anitso sheeng b́woto dek'ets k'ac'uwotssh b́mangi ayo kitsoshe.
24 Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;
Sheeng b́ woto dek'ets k'ac'uwotsnmó ayhudiwots mec'rotse b́woterawon Ik'i ash woterawwotsitsnowere noon s'eegree.
25 Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.
Hanwere nebiyiyo Hose'n hank'o eteetsok'one, «Tiash teyawuwotsne ‹Tiashuwotsi› err s'eegetuwe, Shuneerawu ashuwotsnowere ‹Shuneeka› err s'eegetuwe,
26 Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.
Itiye ‹Tiashuwots itnaaliye› eteets beyokoke ‹Beyat beets Ik'o nanaúwotsi› err boon s'eegetuwe.»
27 Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.
Isayasuwere Israe'el jangosh hank'o eton b́ k'ááro eenshdek'tine b́keewi, «Isra'el nanaúwots taawo aats k'aritsi shiyok'o dab bíayiyaloru boyitse kashituwots múk'nee.
28 Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.
Doonzo b́ ja'arawo kááronat s'eenon bí angsho imetwe.»
29 Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.
Mank'owere Isayas «Dari jirwotssh doonzo shooko noosh oriyo b́k'azink'ere Sedom kituk'o wotiyank'one b́teshi Gemor kitukok'o wotiyank'one b́teshi» ett shin shin keewure.
30 Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.
Eshe eege no keewiti? Kááwi weero sha'erawu Ik'i ash woterawwots kááw woto bodaatsi, kááwo wotonwere amanar daatsetuwoniye.
31 Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.
Ernmó kááw woto daatsit nemo shuuts sha'at teshts Isra'elots, nemo s'eentsosh bomawutsotse kááwok boratsne.
32 Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;
«Eegoshe kááwok bodobok'azi?» eteyala bo kááw wottso daatsosh boge amanon b́woterawon finon b́wottsotsne, manshe t'ugwotsn bo k'is'eyi.
33 Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.
Manuwere «Hambe! ashuwotsi k'is'iru shútso S'iyonits beezree, Shútsanuwere ashuwotsi k'ic'de'er dikitu s'aloniye, Bín amanituwonmó jiitsratse» ett guut'etsok'one.
