Romarbrevet 9
1 Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;
Ma tok bilenke mor Kiritti. Ma cwerbo cwerke, dume ner miro ne warke dor miir mor yuwa tangbe ko wucakke,
2 Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.
La man wiki fir nerero dur kange buwarum ne wo man ki dika mor nere mi.
3 Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;
Man cwi na ci cilim ye ri ri naci tikangum ye kange Almaciya ker keb mib bo bwiyeu buro nyi ceru bitine wiineu.
4 Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;
Cii Icrailawa, ciin wi ki yilaka bi bei Kwamak, duktangka, nor tini, luma nere bolangek, wabka Kwamak, kange diker co ciya con macineneu.
5 Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. (aiōn g165)
Tenkwanibbo na ce wo Kiritti ceru wi ki te bwi yeu- Co wo cin Kwama dor dikero gwameu. Cak lanka nace diri. A ti nyo. (aiōn g165)
6 Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;
Dila kebo ki nor Kwama ro dii be. Kebo nubo gwam mor Icraila wo nii Icraila bilenke.
7 Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;
Kaka naniya Ibraime ko gwam bibeiyo loce ken. Dila “Na niya mweko a cuwo Icaku nen”
8 Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.
Bi beiyo tebwiye kebo bi bei Kwamab. Dila be bei nore bo cii ci tuu cii ti bi bei naniya ke.
9 Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.
Wo co noro: “ki kwama wo bilang matin bou, Caratu an bō bwe.”
10 Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.
Kebo ka wo, Rifkatu tū fwer kange nii kange wiin, tee be Icaku-
11 Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),
la cii bō bo bi beiyo bwiri takeu cii mabo dikero ken kaka dikero bwir, na cwika Kwama ko ki cokka ceko atin dim, kebo ker nangen tini dila ker ker cer wo cuwo bi cuworeu.
12 Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;
Cin yi co ki “Durko atin yila canga bi duwareu.”
13 Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.
Kin na wo cii mulangeu: “Yakubu ma cwi ye, la Icuwa ma kowe.”
14 Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.
Ye ba tok tiye? bwini cak-cake wi Kwama nina? Mani nyo.
15 Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.
Con yi Muca coki,”Man nung cii duwe ki nii wo ma nung ten cii duwe tiye, ta keu man nung bwinang ka ki nii wo ma nung ten bunang ka tiye.”
16 Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.
La kebo cwii ka niik kaka ker nii wo cwa cwake, dila ker Kwama, wo nung cii duwe.
17 Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.
La bifumero yi Fir'auna, “Wo co diker bwi ma kung neneu, nyori nami nung bi Kwan liyare miu monen, tak ri na dor bitinero gwam nuwa den miro.
18 Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.
La Kwama nung cii duwe dor nii co cwi ye, tak ri ciki dok bongtu ki nubo co cwiye.
19 Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?
Mon yiye moki,” Ye bwi cito bwirake ti duwale? We ma kwobkanka wi kange dike co cwi tiye?”
20 O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?
Nii fir, we mo mwa kwobkang ti kange Kwama? Dike ci mu-muweu atin yi nii wo muu ceu,”Ye bwi mwa muuye nya?”
21 Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?
La nii muu kubar tiyeu man ki bi kwan liyare dor kubaro ci lūweu naci muu tilar wo nangendo ken nece kange tilar nangener kangkang lo ki kubaro cuwo wiin ci lūwe ka?
22 Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;
Nye no Kwama, wo cwiti naci nung funer cer tak ri naci nung bikwan liyare ceu, mwirumom ki biirom nere ducce dukum funero cii yo na twalangka ko ce ri?
23 På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;
La nye, noci ma wuro nyo naci nung cuweka duktangka cek dor nubo co nungten ciire duwe, wo ki ƙaba ci ywel bwice duktangka?
24 Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;
La ta keno ci mam dike wuro ki bo ken, wo co cuwo takeu, kebo ka Yahudawa ki kwaci, dila more nubo kumta cile ken?
25 Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.
Kambo co toki tak mor Hosea: “Ma tin cuwo cii nubo lo mii, buro kebo nubo lo miyeu, kange nii co wo no kebo wo ma cwiyeu matin cuwo co nawiye ma cwitiye.
26 Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.
La an yilam, fiye ci yicii ki, “kom kebo nubo lo mi, 'wi ci a cuwo cii ki 'bi bei Kwama ki dume.'”
27 Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.
Icaya kung diir ker Icraila, “Bwenno kila ka bi bei Icraila kino na yabum mor caji duwaleu, Cwab ce a fiya fulo tiye,
28 Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.
Wori Teeluwe atin ma warke dor bitiner, gwam mani a tab bwi ti.”
29 Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.
Nawo Icaya toki ki kabau, “Na no Teeluwe nob kwene dob nyi nen bo naniyatini ri, nyoki yilam na Caduma, takeu nyoki yilam na Gwamrata.”
30 Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.
Ye ba tokti kake? Ri nubo kumtaciliu, buro no tibo doka cak-cakeu, fiyam cak-cake, cak-cake fiye bilenke.
31 Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.
Dila Icrailawa, buro ti doka werfun cak-cakeu, cii fiya bo.
32 Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;
Ye bwiye? Wori cii dobo ki bilenke, dila ki nangentini. Ciin kottangi ki ter kottangkar.
33 Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.
Na wo mulangum mulangeu, To, ma yo ter kottangkati kange cwela ko dok ȳare tiye Cihiyona. Nii wo ne bilenke dorcere ri, mania nuwa kwen duwe ti.
