Psaltaren 88
1 En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
A Song [or] Psalm for the sons of Korah, to the chief Musician upon Mahalath Leannoth, Maschil of Heman the Ezrahite. O LORD God of my salvation, I have cried day [and] night before thee:
2 Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
Let my prayer come before thee: incline thine ear unto my cry;
For my soul is full of troubles: and my life draweth nigh unto the grave. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
I am counted with them that go down into the pit: I am as a man [that hath] no strength:
5 Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
Free among the dead, like the slain that lie in the grave, whom thou rememberest no more: and they are cut off from thy hand.
6 Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
Thou hast laid me in the lowest pit, in darkness, in the deeps.
7 Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
Thy wrath lieth hard upon me, and thou hast afflicted [me] with all thy waves. (Selah)
8 Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
Thou hast put away mine acquaintance far from me; thou hast made me an abomination unto them: [I am] shut up, and I cannot come forth.
9 Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
Mine eye mourneth by reason of affliction: LORD, I have called daily upon thee, I have stretched out my hands unto thee.
10 Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
Wilt thou shew wonders to the dead? shall the dead arise [and] praise thee? (Selah)
11 Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
Shall thy lovingkindness be declared in the grave? [or] thy faithfulness in destruction?
12 Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
Shall thy wonders be known in the dark? and thy righteousness in the land of forgetfulness?
13 Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
But unto thee have I cried, O LORD; and in the morning shall my prayer prevent thee.
14 Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
LORD, why castest thou off my soul? [why] hidest thou thy face from me?
15 Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
I [am] afflicted and ready to die from [my] youth up: [while] I suffer thy terrors I am distracted.
16 Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
Thy fierce wrath goeth over me; thy terrors have cut me off.
17 De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
They came round about me daily like water; they compassed me about together.
18 Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
Lover and friend hast thou put far from me, [and] mine acquaintance into darkness.
