Psaltaren 77

1 En Psalm Assaphs, för Jeduthun, till att föresjunga. Jag ropar med mine röst till Gud; till Gud ropar jag, och han hörer mig.

2 Uti mine nöds tid söker jag Herran; min hand är om nattena uträckt, och håller intet upp; ty min själ vill sig icke trösta låta.

3 När jag bedröfvad är, så tänker jag uppå Gud; när mitt hjerta i ångest är, så talar jag. (Sela)

4 Min ögon håller du, att de vaka. Jag är så vanmägtig, att jag icke tala kan.

5 Jag tänker uppå den gamla tiden, på de förra år.

6 Jag tänker om nattena på mitt strängaspel, och talar med mino hjerta; min ande ransakar.

7 Månn då Herren förkasta evinnerliga; och ingen nåd mer bevisa?

8 Är det så alldeles ute med hans godhet; och hafver tillsägelsen en ända?

9 Hafver då Gud förgätit att vara nådelig; och tillyckt sina barmhertighet för vredes skull? (Sela)

10 Men dock sade jag: Dermed qväl jag mig sjelf; den Högstas högra hand kan all ting förvandla.

11 Derföre tänker jag uppå Herrans gerningar; ja, jag tänker uppå din förra under;

12 Och talar om all din verk, och säger om din anslag:

13 Gud, din väg är helig; hvar är en så mägtig Gud, såsom du, Gud, äst?

14 Du äst den Gud, som under gör; du hafver bevisat dina magt ibland folken.

15 Du hafver förlossat ditt folk väldeliga, Jacobs barn och Josephs. (Sela)

16 Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade.

17 De tjocke skyar utgöto vatten; skyarna dundrade, och skotten foro deribland.

18 Det dundrade i himmelen, ditt ljungande lyste på jordene; jorden rördes och bäfvade deraf.

19 Din väg var i hafvet, och din stig i stort vatten; och man fann dock intet din fotspår.

20 Du förde ditt folk, såsom en fårahjord, genom Mose och Aaron.