Psaltaren 56

1 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.

2 Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.

3 När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.

4 Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?

5 Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.

6 De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.

7 Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet ( säga de ). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.

8 Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.

9 Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.

10 Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.

11 Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?

12 Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill.

13 Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.